Jag fick nyss en fråga av Carro: Jobbar du med ätstörningar? Jag svarade ju naturligtvis nej - men på ett sätt gör jag ju det bara genom att vara intresserad och engagerad. Jag tror det behövs att fler människor förstår vad det handlar om.

Att aldrig vara nöjd, att aldrig kunna acceptera sin kropp, att aldrig kunna vara som alla andra.

Men nu ska man ju aldrig säga aldrig - för det finns alltid ett tillfrisknande även om det ibland ligger bortom horisonten.

Jag tror inte att det måste börja med att man återtar normalvikten. Det är oftast så att det finns orsaker som ligger bakom att en person väljer att svälta och skada sig själv. Antagligen mår man dåligt redan när man börjar, men det finns ju också fall där man börjar med en önskan att bli smalare och vackrare och sedan hamnar i fällan.

Oavsett hur man blivit sjuk så finns det en väg tillbaka, men tyvärr är den lång och svår att klara på egen hand och just ensamheten är gemensam för alla som tvingas ljuga sig fram för att dölja att man inte äter eller kanske spyr upp maten som kroppen trots allt kräver.

Det enda som hjälper är tyvärr att förstå att det du eftersträvar inte finns.
Smal - som du ser det - kan inte existera.
Smal - som du ser det - är död.

Hoppas du hellre väljer livet - det är åtminstone inte omöjligt.
Kram