Detta är ett litet försök att sammanfatta mina tankar och erfarenheter, saker som jag fått lära mig av er och som jag funderat på. Sådant som vi alla behöver tänka på. Saker som många av er redan har tänkt på i evigheter...

Det jag skriver här och nu är egentligen riktat till vuxna om hur vi ska hantera våra ungdomar och deras problem. Jag tror att mycket av problemen beror på de vuxnas fel, vår ovilja att se den verklighet som barnen lever i, vår brist på verklig förståelse, respekt och engagemang. Vi misslyckas alltför ofta med att ge våra barn trygghet och självkänsla. Och då menar jag inte bara våra egna barn.

Jag har haft förmånen att få ett förtroende av många unga personer. Det beror nog dels på att jag följt de rätta "spelreglerna" för att skapa ett sådant förtroende och dels på att det bland de unga finns ett stort behov av bara någon att tala med. Någon som bryr sig. Någon som inte bara springer åt andra hållet när masken ramlar av.

I samhället finns ju redan mängder av personer som man kan tala med, kuratorer och psykologer som exempel på professionella vägledare. Det finns också vårdpersonal inom psykvården och BUP, socialtjänstemän och kvinnor. Varför räcker då inte det?

Kanske saknas något i samtalen med dessa proffs, det kan vara trygghet, det kan vara förtroende, eller något annat. Det är också ett stort steg om man ska övergå från att försöka lösa sina egna problem till att utlämna sina tankar till någon annan.

Sina tankar ja, här vill jag definitivt komma in på svårigheten att berätta. Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger man frågar: Hur tänker du? Vad menar du?

De tankar vi alla har är ofta så privata att vi inte kan berätta rakt upp och ner. Vi behöver lyssnare som förstår att det finns något mellan raderna, något som kanske inte kan sägas - i varje fall inte direkt.

Tyvärr har nog också många ungdomar förlorat förtroendet för vård och myndigheter. Det finns många duktiga personer inom psykvården och socialtjänsten, men det finns tyvärr också personer som hellre borde arbeta någon annanstans. Jag anser också som amatör i detta sammanhang att det borde vara självklart att barn inte ska ha samma behandlingsformer som vuxna och att mediciner ska vara en lösning i andra hand och inte ersätta behandling.

Vuxna har ofta svårt att prata med sina egna barn om saker som verkligen betyder någonting. Och av den anledningen får våra barn och ungdomar uppfattningen att vi inte förstår, att vi inte bryr oss tillräckligt, att vi inte kan hjälpa dem. Nu pratar jag om normala vuxna, sedan finns det vuxna som har så mycket egna problem att de inte har en chans att hjälpa sina barn - även om de skulle vilja.

Ungdomar som inte mår bra finns det många. Olika barn med olika bakgrund och olika problem. Bland de som jag talat med förekommer ätstörningar, sexuella övergrepp/våldtäkt, dålig självkänsla, droger och alkohol, självskadebeteende, psykiska problem av olika slag.

Via bloggen, mail, msn och sms har jag lärt känna några av dessa ungdomar. Jag tror att mitt förhållande till de flesta skulle kunna kallas vänskap, men kanske ännu mer är jag en vuxen som finns till hands. En vuxen som bryr sig, som inte dömer och inte försöker förenkla problemen. Och som ibland kan förstå eller i varje fall försöker att förstå.

Jag tror det kan vara lättare att prata på distans än att prata i psykologens soffa (om den finns kvar). Du kan lättare välja tillfälle, du kan vara mer anonym, du kan avsluta när du önskar och det är ibland även lättare att skriva än att tala.

Jag tror med ledning av mina erfarenheter att vuxna med erfarenhet, klokhet och empati kan fungera som komplement till traditionell vård. Jag tror att man inte skall vara rädd för att utnyttja modern teknik, som mail och msn, som alternativ till det direkta mötet.

De flesta som har fastnat i ett dåligt mående har verkligen sina skäl att inte själv kunna hitta tillbaka - de problem de har går ofta tillbaka till något som hänt tidigare i livet, något som fortfarande alltid finns där. Dessa saker ska jag inte gå in på här eftersom det är unika problem som antagligen ofta kräver en professionell hjälp eller samtal under en längre tid.

Däremot tror jag att det finns vissa grundläggande saker som är lite gemensamma för att kunna komma vidare till att börja ta itu med allvarligare problem. Man måste kunna se ett ljus i mörkret för att kunna börja gå åt rätt håll.

Att må dåligt är lite som en bristsjukdom. Någonting saknas som gör att livet känns tungt och besvärligt, i allvarligare fall till och med så att döden känns som en enklare utväg. Vissa saker förekommer ofta i mina samtal och jag tror de kan vara viktiga att analysera.

Trygghet

När vi pratar om trygghet för barn menar vi ofta familjesituationen. Att det finns två föräldrar, ett bra hem, tillräckligt med pengar och sådant. Detta är emellertid bara en sida av saken.

Trygghet handlar om framtid. Hur ser min framtid ut? Det handlar kanske om skolan, hur jag behandlas av skolkompisarna. Oroar jag mig för hur dem ser på mig kan det skapa en otrygghet i sig. Det kan handla om yrkesval och utbildning. Kommer jag att klara mina mål, eller mina föräldrars krav och mina egna krav? Hur kommer det att gå för mig sedan.

Att bli tonåring. Att bli vuxen. Ny skola, nytt arbete. Det säger sig själv att det krävs en rätt stor portion trygghet för att inte drabbas av ångest inför framtiden.

Att sakna trygghet är att ha en osäker framtid eller ingen framtid.

Respekt

Alla har rätt att behandlas med respekt, men hur är det i verkligheten? Vad är respekt? Tyvärr är respekt bland ungdomar ofta en fråga om utstrålning, kläder och kroppsform och inte som det bör vara, baserat på personligheten.

Respekt för personligheten innebär att man respekterar varje persons val både när det gäller åsikter och saker som klädstil, musiksmak och annat.

Du behöver inte ha samma åsikt för att respektera var någon annan tycker.

Brist på respekt är det att inte försöka förstå andra åsikter än din egen. Brist på respekt kan i allvarligare fall vara att inte tro på barnens berättelser.

Brist på respekt är också att förenkla eller förringa andra personers problem. Att lyssna utan att försöka förstå, utan att verkligen höra vad som sägs (och kanske även det som inte sägs) är inte tillräckligt.

Att inte bli respekterad är att vara någon som man inte behöver bry sig om.

Ensamhet

Att känna sig utstött och övergiven är ingenting som någon vill välja. Jag pratar här om ensamheten i abstrakt form, där det kan finnas hur många personer som helst runt omkring, men jag är ensam för att jag är annorlunda - jag är inte som andra.

Jag tror att i viss mån är man själv orsak till sin ensamhet genom att man inte kan hantera sina känslor på ett bra sätt.

Ensamhet föder skamkänslor och tvärtom. Är jag inte som andra måste jag ändå försöka verka vara som andra. En påklistrad fasad, clownens mask.

Att vara ensam är något som ganska lätt kan brytas, hittar jag en vän är jag inte lika ensam, men försvinner vännen igen är jag dubbelt ensam, sviken och övergiven.

Att inte vara ensam är att välja att prata med någon som man litar på.

Ensamhet är något jag själv väljer, fast ibland omedvetet.

Självkänsla

Att hantera känslor är något vi alla gör på olika sätt. För att kunna vara riktigt glad eller riktigt ledsen måste vi släppa våra hämningar. Alla vet att det är fel att undertrycka känslor men ändå gör vi ofta det. Vi har förmågan, alltså använder vi den. Ibland är det kroppens och hjärnans försvar mot hemska saker som händer oss och ibland är det vi själva som låter oss intalas att vi inte duger.

Att känna sina styrkor och svagheter är viktigt, men också att acceptera sina svaga sidor eller att förstå att det är omöjligt att vara perfekt.

Brist på självkänsla typiskt för personer med vissa ätstörningar där den enda vägen till självacceptans ligger i vikt och kroppsform. En bra självkänsla är i stället att jag vet att jag duger som jag är.

Bara jag själv kan förändra mitt tänkande när det gäller självkänsla. Jag kan ibland ta till mig argument, men bara om jag får dra slutledningarna själv.

Det som andra säger har inget värde om inte jag tycker så själv...

Självkänsla måste komma från mig själv

Hopp

När jag ser en liten trygghet i något eller någon, när mina åsikter respekteras och mitt sätt att vara kanske inte längre är så unikt dåligt som jag tror, när ensamheten bryts och jag kan prata med någon, när jag kan se en möjlighet att jag i framtiden ska kunna acceptera att vara den jag är, då får jag lite hopp.

När en vän stannar kvar fastän jag är som jag är, då är jag kanske inte värdelös?

Då kan jag kanske klara att börja på det som verkar omöjligt.

Hoppets ljus kan tändas

Som vanligt är jag tacksam för era synpunkter om ni orkar läsa allt detta! Detta är ju bara en kort sammanfattning - men jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna skriva allt jag tänker. Eller om det är någon mening med det...