Jag tror att personer med olika problem ibland kan ha svårt att tänka klart. Vare sig det är ätstörningar (svält) eller depressioner (ångest) så kan dessa problem medföra att hjärnans normala kapacitet inte kan användas. Det innebär inte att personen blir "dummare" för evig tid, bara att kapaciteten på ett eller annat sätt tillfälligt inte kan utnyttjas maximalt. Om jag har rätt.

När det gäller ätstörningar är det  kanske bristen på energi som ger problemet, vid ångest är det svårigheten att tänka positivt som utgör begränsningen. Och så vidare.

Alla problem som begränsar hjärnans kapacitet får också följdverkningar. Man blir osäker och får sämre självförtroende. Det är svårare att lösa problem och att klara uppgifter och studier.

Det finns många andra saker som kan medföra att tankarna blir lite förvirrade. En sak som nästan automatiskt följer med när man har problem är att man inte längre litar på sitt eget omdöme utan ser till att få "goda råd" av andra personer. Blir det lättare då?

Jag tror det kan bli ännu svårare faktiskt om man får många råd av olika personer eftersom råden är olika. Vem ska man lyssna på? Saken är ju att samtidigt som man har svårare att tänka klart får man kanske en beslutsångest. Man känner ju att vad man än gör så är det kanske fel.

Jag får ibland beröm av er, kära läsare, för att jag är så klok och förståndig. Det tackar jag för, men tänk om det bara är så att jag helt enkelt kan använda min hjärnas kapacitet fullt ut medan ni är begränsade av olika problem som tynger er?

Vi har alla olika personligheter. Inget man precis kan ändra på, men hur vi tänker och använder vårt huvud har inte alltid med personligheten att göra. Som en liten tankeskola ska jag berätta lite om mig och mina filosofier, jag vet inte om det kan inspirera eller få er att fundera på saker och ting.

Vad är att tänka? Dum fråga? Ja kanske, men lite av mitt tänkande går ut på att lära sig saker från grunden. Hjärnan registrerar allt vi hör och ser utan att vi behöver tänka. Våra intryck är vad hjärnan sorterar ut som viktigt i vad vi hör, ser och känner.

Våra tankar kan vara ett resultat av intryck, exempelvis när vi ser något så funderar vi på det. Alternativt kan våra tankar komma inifrån och då kopplar vi kanske bort det som händer runt oss. Eller så kan något intryck få till resultat att vi kopplar det finns något som redan finns i vårt minne i hjärnan.

Enkelt eller hur :)

Nu ska jag inte prata om må bra eller dåligt - jag berättar nu om hur jag tänker.

En sak som jag har lärt mig av erfarenhet är att man inte kan ändra på saker som redan har hänt. Man kan inte heller ändra på var andra gör eller tänker. Därför har jag bestämt mig för (jo det kan man) att inte bry mig om att vara ledsen eller besviken för saker jag gjort tidigare eller för saker som andra personer tycker om mig.

Däremot har jag bestämt mig för att jag kan uppskatta bra saker som jag minns eller som andra tycker. Jag låter min hjärna sortera (källsortering?) bort det jag inte vill bry mig om.

Ibland försöker givetvis min hjärna få mig att tänka på något dåligt minne, men då ber jag den hålla tyst och tänker på något annat.

Som ett resultat av min "filosofi" tänker jag oftast på nuet eller framtiden. Jag kan oroa mig liksom alla andra för saker som ska hända. Det värsta för mig är kommande tandläkarbesök. Men framtiden måste finnas, så därför vill jag inte stänga av den. Jag måste helt enkelt försöka hantera min oro över vissa saker och säga till mig själv att jag nog klarar det.

Tankarna i hjärnan är en mix av logik och fantasi. Fakta blandas med idéer, drömmar och farhågor. Jag har bestämt mig för att verkligheten är viktigare än fantasin. Det som är verkligt ger mig bättre möjlighet att få en struktur i mitt tänkande. Jag tycker det är bra med idéer och drömmar, men det som leder mig framåt är det jag kan uträtta i verkligheten.

Jag tror på att jag hela tiden lär mig nya saker utan att anstränga mig. Allt som händer ger mig erfarenheter. Om jag behöver lära mig något särskilt, kanske något som jag behöver kunna i mitt arbete så bestämmer jag mig för att det roligt eftersom jag behöver kunna det.

Så tänkte jag inte när jag gick i skolan, men då var det inte heller samma sak eftersom man tvingades lära sig en massa som man visste att man aldrig skulle ha någon nytta av.

Har ni tänkt på hur stor skillnad det är om man pratar med en person eller om det är i ett större sällskap? Okej det kan ju vara samma med flera personer om alla är på samma våglängd, men i mitt fall tycker jag det är överlägset mer intressant att prata med en person i taget för det oftast då man kan prata om saker som betyder något.

När jag pratar med en person så försöker jag att förstå hur den personen tänker och vad som ligger bakom vad som sägs. Det är inte alltid man kan säga exakt som det är, men om man lyssnar noga och funderar så kan man ibland förstå ännu mer än vad som sägs. Det tycker jag är viktigt.

Men nu känner jag att jag har tråkat ut er alldeles tillräckligt haha, förlåt i så fall men jag är svårstoppad när jag väl kommer igång.

Ha en skön kväll...

kram