Nästa ämne som ska diskuteras av mig är respekt. Det låter så enkelt, ordet respekt, men det kan innebära väldigt många saker. Men man ju till att börja med fråga sig vad det betyder. I ordboken är första betydelsen "hänsyn".

I verkligheten används ordet ibland som det görs i "respektingivande", vilket är mer skrämmande. Jag tänker på respekt i den första formen, att visa respekt är att ta hänsyn till något eller någon.

I första hand är det kanske viktigaste att jag kan känna att mina åsikter, mitt sätt att vara och leva, respekteras av mina vänner, föräldrar, lärare och andra som förekommer i mitt dagliga liv.

I mina samtal har jag ofta stött på ungdomar med problem med droger, hetsätning, självskadebeteende, självmordstankar alltså idéer och handlande som jag anser vara felaktiga. Jag tycker inte man ska använda droger, spy upp maten, skära sig med rakblad eller ta överdoser.

Men de som har ett för mig avvikande beteende är naturligtvis helt vanliga ungdomar som dock har problem. De beteende som är underliga har ju förklaring i kanske en sjukdom eller bara ett tänkande som inte stämmer med mitt. Den som har de här tankarna är en helt normal person, förutom att något är fel, ofta något som kan vara övergående, bli bättre eller bara blekna bort.

Jag tycker att man måste respektera även de här tankarna, idéerna och det handlandet fastän det är långt ifrån vad man själv skulle kunna göra. Idéerna är ju en del av personen. Man kan diskutera för och emot, men man måste visa respekt och inte bara avfärda saker eller förenkla dem.

Många, tyvärr alltför många, mår så dåligt att de säger saker som att de önskar att de inte behövde leva eller rent av att de vill dö. Det är stor skillnad på att verkligen vilja dö och att inte orka leva, men i båda fallen måste man respektera även en sådan tanke.

Du har så mycket att leva för ger ingen tröst till en person som inte har något att leva för. När man är benägen att avsluta allt har man redan konstaterat, på sitt eget sätt, att det verkligen inte finns någon anledning att fortsätta leva. Det hjälper ju inte att alla andra ser att livet för denna person kommer att bli bättre i framtiden, det är ingen tröst och ingen hjälp.

Tankar om döden handlar om ensamhet, brist på trygghet och framför allt brist på hopp. Att visa respekt för att någon inte vill fortsätta leva kan vara svårt. Som lekman utan psykologisk utbildning över huvudtaget tror jag att mycket av behandlingen eller samtalen med personer som tappat lusten att leva måste vara att hitta de verkliga anledningarna - vad som orsakar att personen inte klarar att ta sig ur de negativa tankarna.

Jag tror även på mirakel, men de inträffar tyvärr alltför sällan.

Jag vet att ni nu funderar på detta, ska man verkligen prata med självmordsbenägna personer? Bli vän med dem, älska dem? Det är ju en risk i sig själv och kärlek eller vänskap kan inte hindra en person från att ta självmord som en sista utväg.

Men det är inte säkert att man har ett val. Det kan vara ditt eget barn eller din bästa vän eller en förälder eller släkting. Det är inte säkert att man märker något i förväg, men ibland kan man ju misstänka. Vad gör man då? Här har jag naturligtvis inget svar men ifall det är så att en person vänder sig till dig och berättar om tankar på att göra slut på sitt liv så har du ett val.

Var inte rädd för att prata om döden, den är ju ständigt i tankarna ändå hos den andra personen. Att berätta om tankar på döden är väldigt ofta ett rop på hjälp, men samtidigt är det ofta en tanke som återkommer - och det är inte alltid någon finns som kan hjälpa.

Jag tror att det ibland kan hjälpa att fråga om personen verkligen vill dö. Eller om det bara är så att livet just nu känns omöjligt att leva.

Var inte rädd för att be personen kontakta dig innan den tar steget. Det kan rädda livet.