Har kommit hem efter min semester. Vill bara säga det!

Kramar

Nu är jag och Anna i Örebro på hotell och jag har lyckats få tag i internet i 24 timmar utan att behöva betala mer än för 8 eftersom dom gjorde fel.

Men det var lite jobbigt med bilresan och värmen. Men nu på kvällen är det ju skööönt!
Kram

Nu ska jag faktiskt ha semester en hel vecka. Jag ska åke till Örebro och spela bridge med min kompis Björn. Så jag kommer förmodligen inte att blogga så mycket - men man vet ju aldrig!

Må bra - det förtjänar ni.
Kram

Ibland skulle jag vilja skriva långa klagovisor. När saker inte blir som jag vill. När allt går emot mig. När jag inte ens kan vara till hjälp för någon. När allt är svart. När jag saknar någon.

Men jag klarar det inte. Det finns alltid något som säger att jag måste tro att det ordnar sig. Att allt blir bra.
Fast ibland skulle jag nästan hellre vilja vara pessimist. Fast nej - jag vet inte. Det blir väl inte bättre för det.

Jag fick den kommentaren häromdagen och det är faktiskt sant. För inte så många år sedan trodde man inom läkarvetenskapen att kropp och själ var två helt skilda delar av människan, men nu vet man bättre. Sanningen är att en optimist lever 7,5 år längre än en pessimist!

Och jag tror ni alla känner det, visst blir man mer sjuk om man tänker negativa tankar och tvärtom. Våra tankar påverkar vår fysiska hälsa och skratt har samma verkan som morfin - fast i lite lägre grad.

Varför kan man då inte tänka bara positiva tankar? Antagligen för att man envisas med att jämföra sin tillvaro med hur man vill att den ska vara. Varför händer detta mig? Och så vidare. Är detta meningen med livet?

Dalai Lama säger att meningen med livet är att vi ska söka lyckan. Men han säger inte att måste finns en obeskrivlig lycka varje dag utan vad som menas är att vi ska söka känslan att acceptera och vara nöjda med vår tillvaro.

Vi är alla bekräftelsenarkomaner. Därför är vi inte så lyckliga. Lyckan är faktiskt lättare att uppnå om vi hjälper andra människor att finna den än genom att söka den själv. Tänk på det.
Kram

Jag hade nästan glömt hur roligt det är att få så många kommentarer. Man borde fylla år oftare! Det är roligt att se några nya namn, men ni ska veta att jag inte har mer än sådär en 20-25 besökare per dag och då har ju dom flesta ju skrivit något! Jag hade fler besökare ett tag - men jag slarvade bort dom haha!

Tack och jo jag har haft en bra födelsedag (helg) även om man inte firar något särskilt våldsamt i min ålder. Vi var på min favoritrestaurang men så hade dom bytt ägare och servicen var skitdålig. Well, shit happens! Maten var okej i alla fall.
kram

Min födelsedag idag. 58 år. För ungefär 25 år sedan umgicks jag och min familj mycket med en annan familj och då kom vi på att Agneta var exakt lika gammal som jag, född på samma dag den 19 juli 1950 och på samma BB i Lund. Våra mammor har antagligen känt varandra! Hur ovanligt är det haha!

Jag ska fira min födelsedag genom att Lena o jag går ut och äter med mina barn, Martin och Henrik, samt Henriks Camilla. Och när det gäller presenter så kan jag avslöja att det vill man inte precis ha när man fyller så mycket!
Ha en bra dag ni med!
Kram

Som alla vet är jag där mystiske mannen som av någon konstig anledning bryr mig om personer som jag inte ens känner. Elaka tungor säger att det är mest småflickor och det är det väl av den anledningen att många unga tjejer mår väldigt dåligt i dagens samhälle. Så jag får väl erkänna då att jag är intresserad av tjejer :)

Jag vill tacka Cookie för att jag fick låna hennes bild av en rysk såpbubbla! Jo det är det! Cookie (Carita) har varit på semester i S:t Petersburg, antagligen för att hennes mamma kommer från Ryssland.

Häromdagen fick Cookie ett efterlängtat besked från ätstörningsenheten i Stockholm. Hon blev friskförklarad från sin anorexia. Äntligen, efter en tuff kamp mot sjukdomen fick hon ett kvitto på att hon var fri ifrån den. Hon behöver inte längre vara "den där tjejen med ätstörningar".

Anledningen till att jag också är stolt är att Cookie och jag, alltsedan vi träffades genom bloggen i början av året, har utvecklat ett kompisskap. För en farbror i min ålder är det stort att få vara kompis med en 13-årig tjej. Och jag vet att under den tiden hon var som mest ensam med sin sjukdom att jag på något kunde medverka att ge henne det mod och styrka som krävs för att bestämma sig för att hoppa av den berg-och-dalbana som anorexian är.

Cookie har inte bara blivit frisk, hon har också börjat leva som en tjej i hennes ålder förtjänar, med massor av kompisar och naturligtvis snart ännu fler killar, pojkvänner och sånt. Jag vill inte säga att hon blivit normal igen för hon är inte det. Hon är unikt bra!

Och hon är MIN kompis!

Vad är det som gör att livet är så svårt att leva. Tills man upptäcker att det inte är det. Någon gång i människan historia tog vi ett kliv ifrån djur till människa. Det visade sig antagligen att dom människor som hade förmågan att planera framåt bättre kunde överleva än de människor som liksom djuren tog dagen som den kom.

Men nu har vi liksom gått lite för långt. Vi inte bara planerar utan vi skräms av våra tankar om framtiden och är rädda för den. Rädda för att vi inte ska kunna leva upp till våra krav, drömmar, ideal. Rädda för vad andra ska tänka och säga om oss. Rädda för allt.

Jag vet inte hur vi ska undvika att tänka framåt - det går ju inte. Men på något sätt måste man hitta ett sätt att ta dagen som den kommer och inte ta ut dåliga saker i förtid. Det är svårt. Är man dessutom deprimerad och sätter allt det som är negativt framför det positiva ser man kanske inte ens bra saker för att dom dåliga skymmer utsikten.

Det finns ingen medicin som botar detta. Det är bara vi själva som kan - fastän vi kanske behöver hjälp - ändra på det som är fel. Jag vet inte hur man gör - men antagligen måste man säga emot när hjärnan vill få en att tro att allt är dåligt och inget är bra. Leta efter ljuset, sluta ställa krav på sig själv och på livet.

Lyckan kommer lyckan går. Var nöjd om det inte är värre än så.
Kram

Nu har jag varit ensamt hemma i snart två veckor. Första veckan var det bara skönt, men nu känner jag att jag snart kan stå ut med att Lena kommer tillbaka. Lagom eftersom hor gör det på lördag!

Har suttit för mycket vid datorn under dom här veckorna. Arbete och avkoppling - allt är vid datorn nu för tiden. Kanske kan man skylla på vädret men egentligen är det ju ens eget fel. Gör nåt då!
Okej, okej - jag ska!

Fast inte nu.
Kram

Jag pillar lite här och om det ser konstigt ut så får ni blunda eller nåt.
Kram

Hörde på radion idag att bönder är mer intelligenta än industriarbetare. Man tycker kanske att böndernas jobb är enkelt men förklaringen ligger i att omväxling håller hjärnan i trim. Så alla ni (vi) som sitter vid datorn för jämnan, räkna med att hjärnan så småningom stänger ner dom delarna som inte används.

Ja det var kanske lite förenklat, men är ni intresserade så får ni lyssna på dagens sommarprogram i P1.

Nu ska jag snart ändra min design här. Hjärnan får vänta...
kram

Först ett ord om politik. När Olof Palme talade i Almedalen så var alla tysta och lyssnade. Andäktigt till och med. I dagens politik är det många som talar, men ingen som lyssnar. Tyvärr.

Idag har jag blivit intervjuad hihi. Audrey har ringt från "de ätstördas organisation" och ska skriva om ämnet "Styrka" i nästa nummer av medlemstidningen 'Insikt'. Finns visst inte så medlemmar, men det borde kanske finnas fler. I alla fall så har jag sagt vad jag tycker. Nej haha jag avslöjar inget!

Pialotta tycker att jag kanske borde söka in på nån proffsutbildning så jag kan hjälpa folk på riktigt! Jag är för gammal och dessutom måste jag erkänna att jag tror det behöver finnas någon som ser på vården utifrån. Även om jag inte kan hjälpa någon på ett proffessionellt sätt så kan jag visa att jag bryr mig. Dessutom tror jag att det behövs vuxna som vill försöka förstå och respektera ungdomar utan att vara tvungna till det.

Ibland önskar jag att fler gjorde det. Exempelvis alla de föräldrar som tror att deras barn är "änglar" som man alltid kan lita på. Och alla de som inte kan ta diskussionerna med sina tonårsbarn eftersom de känner sig verbalt underlägsna och inte "orkar"... Ja, det var bara några exempel.

Kram o ha en fin söndagskväll

Edit: Jag menade inte för gammal som i åldern snart 58 utan mer för gammal som i bekväm och att jag trivs för bra med det jag gör nu.

Några tycker att jag i mitt senaste inlägg förenklar problemet för mycket, tror jag.

Det går ju inte att helt plötsligt bara börja tro att man duger när man kanske under en väldigt lång tid har intalat sig själv att man inte gör det. Det går inte bara att "stoppa bandet".

Jag förstår att det känns så. Så kan man ju inte göra. Inte kan man förändras så?

Men tänk efter. Jag påstod att dom tankarna det gäller här är dina egna, de signaler som du sänder ut till dig själv är antagligen baserade på saker som du upplevt, saker som andra har sagt om dig och sånt som du själv har bestämt dig för att: Så är det nog.

Jo. Det går att stoppa bandet. Och jag kan berätta när du kommer att göra det. Exakt när.

Du kommer att göra det när du är så trött på att vara dålig, misslyckad, värdelös att du inte orkar vara det längre. Då kommer du att "ge upp" att försöka vara den person du tror andra vill att du ska vara.

Då kommer du att resignera och vara som du är och strunta i vad både du själv och andra tycker om det.
Det är ingen gissning eller teori. Det är bara så.

Varför bär vi alltid med oss allt ont som hänt oss. Allt dåligt som andra sagt oss. Alla oförrätter vi drabbats av och alla misslyckanden vi nånsin haft? Varför gör världen så mot dig?

Jag tror inte det.

Jag tror det är vi själva, kanske du också, som gör det. När vi inte förmår att genast slå bort något dåligt så tar det en plats i vårt medvetande.

När vi vaknar på morgonen så börjar vår inre röst snabbspola allt vad hjärnan säger om oss. Du kan inget, orkar inget, kan aldrig avsluta något du påbörjar, duger inte som vän till någon annan. Du är helt enkelt värdelös...

Vi behöver inte ens höra den rösten, för vi vet vad den säger.

Jag har sagt detta innan, men det förtjänar att upprepas varje dag: Du kan stoppa det bandet när du vill. Du behöver inte känna så här en enda dag till. Inte en sekund längre.

Bara du bestämmer dig för att du duger som du är

Jag är bara en vanlig person. En människa som gör fel och misstag, som skattar ofta och gråter ibland, som behöver kärlek och omtanke, som oroar mig för framtiden, som ofta är ensam och ibland inte passar in. Som inte är perfekt på något sätt.

Och som undrar vad det är för typer som läser min blogg utan att kommentera...

Jag har varit ensam hemma i en vecka nu eftersom Lena är i Roslagen och arbetar och Anna, som ska gå på gymnasiet i Göteborg till hösten, nu flyttat till sin pappa i Lindome. Jag är ensam med katterna!

Det är skönt på många sätt att ha hela huset för sig själv. Äta när man vill och vad man vill, själv få bestämma över TV'n och sånt. Just nu har jag varit i Vellinge och hyrt 3 filmer som jag ska se i helgen (tack för tipset Emma).

Och naturligtvis, jag kan jobba så mycket jag vill haha. Jag vet att jag är en arbetsnarkoman, men det beror på att mitt arbete faktiskt är min hobby - så roligt är det!

Och nu önskar jag er en trevlig helg. Denna bild fötjänar en repris tycker jag!

Ska bara spöka lite. Det är underbart att ni finns!

Jo, jag menar dig!

När man hört något tillräckligt många gånger blir det nästan omöjligt att inte tro på det. Man behöver inte ens höra det utan det kan vara ens egna tankar som snabbspolas i hjärnan. Jag duger inte, jag är misslyckad, jag klarar det inte och jag kan lika gärna ge upp.

Du kanske utåt sett går fram med ett leende medan du i verkligheten vet att när som helst kan någon komma att avslöja vilken bluff du är. Saker som andra säger stämmer inte alls med din verklighet, de säger att du är smal när du vet att du är tjock. De säger att du är bra, men du vet att du är dålig.

Hur ska det gå för dig? Du låter ditt förslutna följa med dig till framtiden. Du kan inte hjälpa det - de tankarna bara finns där och vardagen är ett stort och väldigt grått moln.

Så kommer din framtid att vara. Ända tills du tröttnar på det och bestämmer dig för att sluta låta allt som hänt påverka din framtid. För detta är faktiskt ditt eget val. Det är dina egna tankar du är rädd för. Du kanske skyller på andra, men det är inte i ditt eget intresse att du dömer dig själv efter vad du tror att andra tycker om dig.

Den dagen du bestämmer dig för att strunta i vad alla andra tycker så kommer ditt liv att förändras. Du kan inte förändra det förflutna men du kan låta bli att låta det förflutna programmera ditt liv. Stoppa bandet som rullar i hjärnan och inse att du själv kan ändra på hur du ser på dig själv. Ingen annan, bara du, kan förändra ditt liv.

Hur andra uppfattar dig beror bara till en liten del på vad du säger. Ditt kroppsspråk, din framtoning och andra saker i din personlighet avslöjar dig. Avslöjar att du inte tror på dig själv.

Är du trött på att vara misslyckad? Men sluta då!

Kram

Man ska vara lite fatalist för att leva och må bra. Fatalism betyder att man enkelt uttryckt tror att det som sker det sker.
Du kan inte göra något åt det som händer, om någon dör elller råkar ut för något så kan du inte påverka det.

Vi människor tar lätt på oss en skuld för vad ödet gör. Det värsta vi kan göra är att inte ta emot livet och det livet erbjuder oss.
Döden kommer ju ändå så småningom.

Det var länge sen jag skrev om kärlek. Tänkte påminna om den. Det är svårt att veta vad som är kärlek och vad som bara känns som kärlek. Ibland längtar vi efter den så mycket att vi tror vi hittat den så fort den bara visar ett litet tecken.

Vi söker ju alltid bekräftelse. Vill alltid att någon ska uppskatta oss och kanske älska oss. Vi vill kanske höra någon säga 'jag älskar dig'.

Men orden 'jag älskar dig' betyder inget. Egentligen.

För det är med handlingar som kärleken kan existrera. Säg inte att du älskar någon - visa det i stället.
Kram

Jag råkade lyssna på sommarprogrammet i P1 med Kajsa Bergqvist. Hon berättade något från sin resa till Malavi som FN-ambassadör. Malavi är ett av världens fattigaste länder med 1 miljon föräldrarlösa barn.

Bland annat träffade hon ett par som båda var HIV-smittade men hade fått ett barn som inte var smittat. Kajsa undrade hur de såg på framtiden (med tanke på barnet).

Vi mår bra idag och har mat så det räcker för idag, blev svaret.

Framtiden, den vi oroar oss så mycket för. Den finns inte i deras värld...

Kram

Jag glömde nämna en rolig sak. I veckan fick jag ett mail och en förfrågan om en intervju i en tidning som ges ut av de en organisation för ätstörda. Jag är tydligen lite unik eller något som bryr mig om deras problem. Alla vill veta varför!

Jag tror det var när min mamma dog och min syster blev sjuk i cancer. Jag har alltid jobbat som en galning och prioriterat bara det som känts viktigt för mig själv. Inte tagit mig tid att göra något för andra. Jag tror det är den tanken som slog mig - att göra mer för andra, att det är viktigt för att må bra själv.

Kram

Jag har inte glömt bloggen. Men jag har haft en del andra projekt som tagit upp min tid. Nu har jag inte heller så många läsare kvar, men det är ju sommar nu - jag får skärpa mig när det blir sämre väder :)

Ni kan få en titt på mitt projekt - och var gärna med där! Finns till och med tävling - haha det trodde jag aldrig att jag skulle skriva - men i alla fall!

http://www.ettbattresverige.nu

Kramar till alla!