Min syster får fira sin födelsedag på intensivavdelningen på Karolinska sjukhuset, men hon mår i alla fall bättre.
Själv ska jag försöka ha en lugn helg i ett regnigt skåne. Hoppas vädret är bättre hos er! Ha en skön helg!

Kram

Min syster Eva opereras idag och vi har inte fått något besked ännu hur det gått (går). Det är tredje operationen på mindre än ett år, vilket är väldigt jobbigt. Särskilt jobbigt för Bosse, hennes man, som själv har MS och bara kan sitta hemma och vänta vid telefonen.

Hoppas att det gått bra, men det har tagit längre tid än beräknat så man blir ju orolig...

Update: Operationen är gjort och tog väldigt lång tid, men min syster lever. Nu ska hon vara kvar på sjukhuset flera veckor och sedan få strålning. Men okej, det måste ju gå.

Uppdatering fredag kväll: Ny operation idag också..., verkar i alla fall ha gått bra, men jag hoppas få veta mer snart.
Tack för allt stöd - det är skönt att veta att ni finns.

Tidigt i morgon bitti åker jag till Göteborg för att jobba där i tre dagar. Roligt med lite omväxling. Jag hoppas mitt mobila internet fungerar som det ska, har inte riktigt testat det än. Men ha det bra tills vi hörs.

Kram

Vi behöver ibland uppmärksamhet. Ibland kräver vi det. Hur vet vi vilka som är våra vänner bland de som uppmärksammar oss? Vi vill ju helst veta vilka som är våra vänner.
Den eviga frågan, hur vet vi det? Vad är vänskap? Vad är en vän?

Är det de som hör av sig. Som vi kan lita på? De som visar att de bryr sig?
Vi värderar andra personer utifrån det vi tror att de tänker om oss och vad de gör som vi ser eller vet om.

Vi utgår från oss själva, men vänskapen kräver att känslor är besvarade.

Det är skillnad på vän och vänskap. Vänskap är ett förhållande, vän är en person. Kanske finns det i vår omgivning personer som är våra vänner men inte kan visa det. Av respekt eller rädsla för att bli förkastade.

Den viktigaste kunskapen är att vi vet var vi har den andra personen. Oavsett om det gäller en vän eller bara en annan människa. Att vi inte behöver oroa oss för vad han/hon tänker om oss. Det ger en viss trygghet och vi kan vara oss själva. Vi vet hur mycket av oss själva vi ska lämna ut.

Låt oss också se på det från andra sidan. För att någon ska kunna visa var de står måste vi ju ge dom chansen. Bara om de också kan känna sig trygga med oss kan ju vänskapen blomstra.

Lär känna dina vänner och visa var du står. Ge andra människor en trygghet.
Flumflum morgonfilosofi

I min värld har det inte så stor betydelse om mina vänner kommer ihåg min födelsedag eller hör av sig titt som tätt. Det som är viktigt är att jag vet att de finns och att dom är som de är, med sina fel och brister.

Och dom vet att jag är en enstörig typ som helst vill att dom inte hör av sig för ofta...
Kram

Nu jäklar snöar det längst ner i södra skåne. Antar att det betyder att det snöar överallt...  Jag kan inte hitta min mössa heller så det blir till att frysa om öronen, för jag måste ut nu och ge hästarna kvällsmat.

Ha en trevlig helg. Kram

När man är fast i en ätstörning vet man kanske inte för vems skull man vill vara smal? Det handlar inte så mycket om det längre. Men de flesta skulle nog ändå svara att det är för deras egen skull.

Det är alltid bra att känna sig själv. Därför vill jag bjuda dig på en resa - vi tar väl en kryssning i Söderhavet!? Efter ett par fina dagar i solen så sjunker plötsligt båten. Du har tur och lyckas med hjälp av att flyta på din resväska ta dig i land på en ö efter att ha gungat på vågorna någon dag. På ön finns det gott om frukter och bär och du lyckas bygga en liten hydda att sova i. Men det är en öde ö och du får antagligen stanna där i lång tid framåt....

Nu kan det vara lite olika scenarion och jag vill att du ska fundera på hur du förhåller dig till din äs i några olika fall. Vad tror du om att svara på följande hypotetiska fråga:

Vad tror du. Skulle dina tankar om mat, vikt och kropp förändras om (1=Nej 2=Kanske 3=Troligen 4=Ja) ?

1) Det finns bara djur på ön. Du är den enda människan där.

2) En vänligt sinnad stam av infödingar bor där. Dom är 1.30 långa och har halmhattar och ser upp till dig som en gud.

3) Det visar sig att det bor 3 gamla tanter på ön. Dom vill ha med dig att spela kort på kvällarna.

4) Fem pojkar i 10-årsåldern flyter i land på en planka. Du får ta hand om dom.

5) 1000 personer till har räddat sig till ön. Alla är ungefär i din ålder.

Ja, vad säger du? Blir det någon skillnad. Kan man lära sig någonting av detta?
Ja, vad tycker du?
Kram och godmorgon förresten!

Edit. Vad jag egentligen menar är: Hur spelar andra människor in i hur du ser på dig själv...

Jag har inte lösningen på hur man blir frisk från sin ätstörning, men jag tror jag vet när man blir det. Låter det förvirrat? Låt mig försöka förklara då.

Äs kan ju vara många olika saker men några gemensam nämnare för de flesta tror jag är: Man vill inte gå upp i vikt. Man gillar inte sin kropp. Man är (tycker man) fet. Man har ett krångligt förhållande till mat.

Oavsett om man får behandling eller inte så är det inte så lätt att man har två val: Sjuk eller frisk? Äta 6 mål mat om dagen eller inte. Gå upp till sin målvikt eller inte? Gå till höger eller vänster?
Den ena vägen är ju stängd av de egna tankarna. Allt som innebär ökad vikt, större kropp och mer mat är ju tvärt emot vad en del av dig vill. Hur ska man kunna välja något som är tvärt emot vad man vill?

Det är svårt eller omöjligt.

Men om vi ser på det från en annan synvinkel. Om ett antal år. När du har blivit frisk. Vad har hänt då?

Jag tror att då har du gett upp. Du har gett upp kontrollen. Du har gett upp att försöka få den kropp du ville ha. Du har gett upp att ligga på en viss vikt. Du har gett upp att bara äta tillåtna maträtter.
Du har helt enkelt bara gett upp.

Men samtidigt som du gav upp så förlorade du det enda säkra du hade i ditt liv. Din bäste vän och din värste fiende i ett. Allt som du kämpat för dog. Du dog nästan också.

En period av sorg. Saknad av allt som tillhör åtstörningen. Tomhet. Ånger.  Ångest. Förnekande. Acceptans. Och så småningom hopp och insikt om att livet går vidare även utan en ätstörning.

Hur tar man sig från A till B? Här är det varken geografi eller matematik det handlar om. Det är snarare att döda eller dödas. Stå eller falla.

Är du färdig med din äs? Är du beredd att ge upp? Att gå från sjukdom till sorg. Att bli fri?
Kram

Inom bridgespelet finns termerna KRAV och OKRAV. Bridge är ett kortspel om ni inte vet det haha! Krav är det när man avger ett bud som medspelaren måste svara på. Om man bjuder ett okrav får medspelaren lov att passa.

I vår vardag har vi många krav på oss. Vem sätter dem? Jag tror att de flesta kan hantera omvärldens krav, men det är mycket svårare att leva upp till sina egna krav.

I mitt fall exempelvis så tycker jag det är roligt att blogga. Men ibland tycker jag inte att jag har något speciellt att komma med och då hoppar kravgeneralen fram och säger: Skriv inte om du kan skriva något bra. Varför ska du göra bort dig?
Göm dig under skrivbordet i stället och hoppas att ingen ser dig.

Okrav är faktiskt mycket bättre. Passa och ta det lugnt. Det kommer andra dagar.

Du kan ändå aldrig bli så bra som du skulle önska. Varför inte behandla dig själv som du behandlar andra?
Ta dig som du är.
Kram

Jag ska ta lite paus från datorn på kvällarna ett tag, dels för att jag får ont i ryggen av att sitta så mycket och dels för att det är skönt att vila lite ibland. Men det blir väl inte så länge kanske.

Bara så ni vet att jag kanske inte är här så mycket. Maila om du vill.
Kram

Och jo - det är nog rätt att killar också kan skriva om sina känslor men det är ju inte så att många gör det. Jag tror att det är lite synd faktiskt - vi skulle nog behöva vara bättre på det.

Jag hade inget att göra så jag har läst lite bloggar, bara surfat runt lite på måfå sådär. Fast alltså inte på modebloggar haha för dom begriper jag mig inte på.

Men vad som jag är imponerad av är hur bra tjejer/flickor/damer/fruar? är på att skriva om vad de tänker och känner om allting. Tänk om vi pojkar/män/gubbar kunde det också. Jag brukar visserligen skriva om känslor och tankar, men inte så mycket om mina egna.

Varför kan vi inte det?

Långt om länge har faktiskt båda sönerna hört av sig med grattis. Martin är i Milano så det är lite imponerade om han kommit ihåg det själv, tror snarare att han fått tipset av sin bror eller mamma.

Sen har andra gratulerat lite utan den anledningen, bara för att man är far liksom haha, men det är ju ändå trevligt. Jag tar en dumle-kola till och önskar er en trevlig kväll.

Kram

Jag har absolut inget att säga som jag inte sagt förut...  Kanske är det för att jag pratat mycket med olika vänner denna vecka som det inte finns några ord kvar. Eller så har åldern tagit ut sin rätt - fast nej jag kan nog inte skylla på det.

Framtiden börjar nu. Vi skapar den själv.

Jag stjäl denna historia från Nilla bara för att den var bra.

George W Bush och Tony Blair står i en bar. En gäst kommer bort och
frågar vad dom pratat om.

"-Ååå, vi lägger planer för 3:de världskriget" säger Bush...

"-Å jäklar" säger gästen. "Hur tänker ni göra?"

"-Vi tänker döda 1 400 000 muslimer och en IT-konsult" säger Bush...
Gästen blir bara stående som ett frågetecken.
"-En IT-konsult...?" säger han. "Varför det? Varför i all världen
ska ni döda en IT-konsult?"

Då klappar George W Bush Tony Blair på axeln och säger:
"-Vad var det jag sa? Ingen kommer att fråga om muslimerna..."

När det är dimma här så knastrar det jättemycket i högspänningsledningen som går 50-100 meter från vårt hus. Ni tror kanske inte det är så farligt hihi, men det är ett obehagligt ljud och hästarna blir skitnervösa.

Annars är det mest arbete, fast häromdan fick jag äran att göra en header och bakgrund till en av mina bloggkompisar och det är ju väldigt roligt att få lite omväxling. Ni kan se den här och jag tycker i alla fall den blev ganska fin. Det är faktiskt inte lika roligt att göra till sig själv haha.

Kram på er alla vinterbadare.
Mats

Vad man gör och hur det blir hänger ju inte alltid ihop. Även om man gör rätt kan resultatet bli dåligt. Har man gjort fel då?

Resultatet är ofta väldigt lätt att mäta. Ibland mäter vi framgången i vad andra tycker, exempelvis vi lagar mat som vi själva gillar men gästerna tycker inte om det. Ingen höjdare.

För det mesta är det emellertid vi själv som ser att något inte blev som vi hade tänkt det. Ska man ändå vara nöjd om man gjorde sitt bästa? Jag tycker det - men det är mycket svårare att tänka så. Framför allt är det nästan omöjligt att säga om man kunde gjort något ännu bättre.

Tänk om vi kan låta bli att grubbla över allt detta: Gjorde jag fel, kunde jag gjort på ett annat sätt. Varför blev det så här?

Jag vill tipsa om att se läget som det är och gör det bästa utav det. Man kan lära sig av sina misstag, men det finns ingen anledning att förebrå sig för dom. Utan misstag lär vi ju oss ingenting.

Ska vi vara glada att vi inte är felfria? Kanske - för vem skulle stå ut med oss då?
Kram

Idag har jag en arbetsfri dag (frivilligt). Varit ute på hästarnas träningsbana och kollat i kylan, med fika efteråt, sedan mest slappat. Skulle egentligen bokfört, men haha det springer ju inte bort precis. Tog bubbelbadet i stället och nu sitter jag här med ett glas vin och inväntar att fiskgratängen ska bli klar. Den behöver jag som tur är inte göra själv!

Ha en trevlig kväll/helg om ni råkar vara här och läsa.
Kram