Jag tror inte att man ska säga: Var detta meningen med mitt liv?

Vårt öde är inte förutbestämt. Människan har funnits i 200000 år och djuren i 500 miljoner år. Jag ser ingen möjlighet att denna utveckling är annat är slumpmässig, även om den kanske ändå kan vara förutbestämd?

När det kommer till varje individ är det nuet och framtiden som vi kan påverka. Meningen med livet är som jag ser det allt som ligger i framtiden. Att leva och göra sitt liv mer meningsfullt är ju ett bra mål.

När jag var yngre tyckte jag att det var bra med berömmelse och framgångar. Jag ville bli sedd, respekterad och älskad.
Nu har jag blivit äldre och klokare och insett att meningen med mitt liv är att respektera andra och ge kärlek till andra.
Det handlar om att jag ska vara nöjd. Det ger en mening. Vad andra tycker om mig ger inte längre mitt liv någon mening.

Så kan det vara.
Kram

Edit: Som K mycket påpekar så är det klart att man uppskattar att få kärlek, respekt, omtanke också, men för mig är det inget måste...

Nu måste jag höra av mig haha. Jag har tänkt skriva flera gånger och det är bara precis tiden som inte riktigt räcker till!

Men hoppas ni har en underbar söndag!

Jag tror att personer med olika problem ibland kan ha svårt att tänka klart. Vare sig det är ätstörningar (svält) eller depressioner (ångest) så kan dessa problem medföra att hjärnans normala kapacitet inte kan användas. Det innebär inte att personen blir "dummare" för evig tid, bara att kapaciteten på ett eller annat sätt tillfälligt inte kan utnyttjas maximalt. Om jag har rätt.

När det gäller ätstörningar är det  kanske bristen på energi som ger problemet, vid ångest är det svårigheten att tänka positivt som utgör begränsningen. Och så vidare.

Alla problem som begränsar hjärnans kapacitet får också följdverkningar. Man blir osäker och får sämre självförtroende. Det är svårare att lösa problem och att klara uppgifter och studier.

Det finns många andra saker som kan medföra att tankarna blir lite förvirrade. En sak som nästan automatiskt följer med när man har problem är att man inte längre litar på sitt eget omdöme utan ser till att få "goda råd" av andra personer. Blir det lättare då?

Jag tror det kan bli ännu svårare faktiskt om man får många råd av olika personer eftersom råden är olika. Vem ska man lyssna på? Saken är ju att samtidigt som man har svårare att tänka klart får man kanske en beslutsångest. Man känner ju att vad man än gör så är det kanske fel.

Jag får ibland beröm av er, kära läsare, för att jag är så klok och förståndig. Det tackar jag för, men tänk om det bara är så att jag helt enkelt kan använda min hjärnas kapacitet fullt ut medan ni är begränsade av olika problem som tynger er?

Vi har alla olika personligheter. Inget man precis kan ändra på, men hur vi tänker och använder vårt huvud har inte alltid med personligheten att göra. Som en liten tankeskola ska jag berätta lite om mig och mina filosofier, jag vet inte om det kan inspirera eller få er att fundera på saker och ting.

Vad är att tänka? Dum fråga? Ja kanske, men lite av mitt tänkande går ut på att lära sig saker från grunden. Hjärnan registrerar allt vi hör och ser utan att vi behöver tänka. Våra intryck är vad hjärnan sorterar ut som viktigt i vad vi hör, ser och känner.

Våra tankar kan vara ett resultat av intryck, exempelvis när vi ser något så funderar vi på det. Alternativt kan våra tankar komma inifrån och då kopplar vi kanske bort det som händer runt oss. Eller så kan något intryck få till resultat att vi kopplar det finns något som redan finns i vårt minne i hjärnan.

Enkelt eller hur :)

Nu ska jag inte prata om må bra eller dåligt - jag berättar nu om hur jag tänker.

En sak som jag har lärt mig av erfarenhet är att man inte kan ändra på saker som redan har hänt. Man kan inte heller ändra på var andra gör eller tänker. Därför har jag bestämt mig för (jo det kan man) att inte bry mig om att vara ledsen eller besviken för saker jag gjort tidigare eller för saker som andra personer tycker om mig.

Däremot har jag bestämt mig för att jag kan uppskatta bra saker som jag minns eller som andra tycker. Jag låter min hjärna sortera (källsortering?) bort det jag inte vill bry mig om.

Ibland försöker givetvis min hjärna få mig att tänka på något dåligt minne, men då ber jag den hålla tyst och tänker på något annat.

Som ett resultat av min "filosofi" tänker jag oftast på nuet eller framtiden. Jag kan oroa mig liksom alla andra för saker som ska hända. Det värsta för mig är kommande tandläkarbesök. Men framtiden måste finnas, så därför vill jag inte stänga av den. Jag måste helt enkelt försöka hantera min oro över vissa saker och säga till mig själv att jag nog klarar det.

Tankarna i hjärnan är en mix av logik och fantasi. Fakta blandas med idéer, drömmar och farhågor. Jag har bestämt mig för att verkligheten är viktigare än fantasin. Det som är verkligt ger mig bättre möjlighet att få en struktur i mitt tänkande. Jag tycker det är bra med idéer och drömmar, men det som leder mig framåt är det jag kan uträtta i verkligheten.

Jag tror på att jag hela tiden lär mig nya saker utan att anstränga mig. Allt som händer ger mig erfarenheter. Om jag behöver lära mig något särskilt, kanske något som jag behöver kunna i mitt arbete så bestämmer jag mig för att det roligt eftersom jag behöver kunna det.

Så tänkte jag inte när jag gick i skolan, men då var det inte heller samma sak eftersom man tvingades lära sig en massa som man visste att man aldrig skulle ha någon nytta av.

Har ni tänkt på hur stor skillnad det är om man pratar med en person eller om det är i ett större sällskap? Okej det kan ju vara samma med flera personer om alla är på samma våglängd, men i mitt fall tycker jag det är överlägset mer intressant att prata med en person i taget för det oftast då man kan prata om saker som betyder något.

När jag pratar med en person så försöker jag att förstå hur den personen tänker och vad som ligger bakom vad som sägs. Det är inte alltid man kan säga exakt som det är, men om man lyssnar noga och funderar så kan man ibland förstå ännu mer än vad som sägs. Det tycker jag är viktigt.

Men nu känner jag att jag har tråkat ut er alldeles tillräckligt haha, förlåt i så fall men jag är svårstoppad när jag väl kommer igång.

Ha en skön kväll...

kram

Nästa ämne som ska diskuteras av mig är respekt. Det låter så enkelt, ordet respekt, men det kan innebära väldigt många saker. Men man ju till att börja med fråga sig vad det betyder. I ordboken är första betydelsen "hänsyn".

I verkligheten används ordet ibland som det görs i "respektingivande", vilket är mer skrämmande. Jag tänker på respekt i den första formen, att visa respekt är att ta hänsyn till något eller någon.

I första hand är det kanske viktigaste att jag kan känna att mina åsikter, mitt sätt att vara och leva, respekteras av mina vänner, föräldrar, lärare och andra som förekommer i mitt dagliga liv.

I mina samtal har jag ofta stött på ungdomar med problem med droger, hetsätning, självskadebeteende, självmordstankar alltså idéer och handlande som jag anser vara felaktiga. Jag tycker inte man ska använda droger, spy upp maten, skära sig med rakblad eller ta överdoser.

Men de som har ett för mig avvikande beteende är naturligtvis helt vanliga ungdomar som dock har problem. De beteende som är underliga har ju förklaring i kanske en sjukdom eller bara ett tänkande som inte stämmer med mitt. Den som har de här tankarna är en helt normal person, förutom att något är fel, ofta något som kan vara övergående, bli bättre eller bara blekna bort.

Jag tycker att man måste respektera även de här tankarna, idéerna och det handlandet fastän det är långt ifrån vad man själv skulle kunna göra. Idéerna är ju en del av personen. Man kan diskutera för och emot, men man måste visa respekt och inte bara avfärda saker eller förenkla dem.

Många, tyvärr alltför många, mår så dåligt att de säger saker som att de önskar att de inte behövde leva eller rent av att de vill dö. Det är stor skillnad på att verkligen vilja dö och att inte orka leva, men i båda fallen måste man respektera även en sådan tanke.

Du har så mycket att leva för ger ingen tröst till en person som inte har något att leva för. När man är benägen att avsluta allt har man redan konstaterat, på sitt eget sätt, att det verkligen inte finns någon anledning att fortsätta leva. Det hjälper ju inte att alla andra ser att livet för denna person kommer att bli bättre i framtiden, det är ingen tröst och ingen hjälp.

Tankar om döden handlar om ensamhet, brist på trygghet och framför allt brist på hopp. Att visa respekt för att någon inte vill fortsätta leva kan vara svårt. Som lekman utan psykologisk utbildning över huvudtaget tror jag att mycket av behandlingen eller samtalen med personer som tappat lusten att leva måste vara att hitta de verkliga anledningarna - vad som orsakar att personen inte klarar att ta sig ur de negativa tankarna.

Jag tror även på mirakel, men de inträffar tyvärr alltför sällan.

Jag vet att ni nu funderar på detta, ska man verkligen prata med självmordsbenägna personer? Bli vän med dem, älska dem? Det är ju en risk i sig själv och kärlek eller vänskap kan inte hindra en person från att ta självmord som en sista utväg.

Men det är inte säkert att man har ett val. Det kan vara ditt eget barn eller din bästa vän eller en förälder eller släkting. Det är inte säkert att man märker något i förväg, men ibland kan man ju misstänka. Vad gör man då? Här har jag naturligtvis inget svar men ifall det är så att en person vänder sig till dig och berättar om tankar på att göra slut på sitt liv så har du ett val.

Var inte rädd för att prata om döden, den är ju ständigt i tankarna ändå hos den andra personen. Att berätta om tankar på döden är väldigt ofta ett rop på hjälp, men samtidigt är det ofta en tanke som återkommer - och det är inte alltid någon finns som kan hjälpa.

Jag tror att det ibland kan hjälpa att fråga om personen verkligen vill dö. Eller om det bara är så att livet just nu känns omöjligt att leva.

Var inte rädd för att be personen kontakta dig innan den tar steget. Det kan rädda livet.

Jag vill utveckla mitt resonemang från det föregående inlägget.

Villkoren för trygghet har förändrats för all framtid. Bristen på trygghet är som jag uppfattar det nummer ett i våra psykiska bristsjukdomar. Det är vi föräldrar som ska förbereda våra barn för livet. Är det då vårt fel att våra ungdomar saknar trygghet? Jag tror att vårt moderna samhälle bidrar i hög grad till dagens otrygga ungdomar.

Samhället har förändrats, speciellt vad det gäller teknik och media. Vi vuxna som har ansvaret för barnen har inte riktigt hängt med i teknikutvecklingen. Dessutom kan vi inte styra medierna. Världen var kanske inte en tryggare plats för 25 år sedan, men då visste vi inte hur illa det var!

Vår psykvård har förändrats så att vi inte längre i samma grad tar hand om och behandlar de som har psykiska problem. Det drabbar naturligtvis också barnen och andra närstående. Psykisk ohälsa föder ohälsa.

Mediernas rapportering har förändrats. Det gamla svenska ordet lagom har blivit ett fult ord. Allting som är något utöver det normala är bra. Kan man inte skilja sig från mängden är man en nolla. En osynlig nolla. Till och med om man är så dålig att man är mycket sämre än alla andra så är man bättre än lagom.

Därför är det tryggare att vara dålig än att inte vara någonting alls.

Familjen

Mängden tillgänglig information har mångdubblats. Det innebär att våra barn i mycket högre grad än förr får information från andra än skola och föräldrar. Då blir det också svårare för föräldrar att påverka barnens självkänsla.

Internet och mobilen har inneburit mycket positivt men det finns negativa aspekter som man lätt kan glömma bort. När man inte behöver se eller höra den man pratar med blir samtalet anonymt. Det innebär en osäkerhet och en otrygghet.

Det faktum att både ungdomar och vuxna idag använder ny teknik skapar också ett misstroende eller misstankar. Vi vet inte vad våra barn gör. Vi vet inte om vi vågar lita på deras omdöme när det gäller agerande på nätet, bilder, möten, osv.

Brist på förtroende skapar naturligtvis inte någon bättre grund för samtal utan tvärtom. Därmed skapar kanske den nya tekniken också problem i kommunikationer mellan barn och vuxna.

Tanken är att föräldrar och skola ska lägga grunden för barnens värderingar. Så är det inte idag eftersom varken föräldrar eller barn kan påverka eller kommentera den information som barnen skaffar sig själva på internet.

Jag tog nyligen upp en fråga om dagens barn blir dummare genom att de kan söka information i stället för att lära sig allting. Svaret är naturligtvis nej, men lika säkert är att våra barn blir mer otrygga. Anledningen är att barn inte alltid tolkar informationen på rätt sätt, ibland behövs en vuxen som kan förklara eller förmildra informationen.

Information kan tolkas på olika sätt beroende på erfarenhet. Information kan därför behöva förklaras av en vuxen

Nya hotbilder

Det finns många problem i världen idag och våra ungdomar känner till dem alla. Krig, svält, katastrofer, massmord, korruption bara för att nämna några.

Det finns också en hel del nya saker att oroa sig för, saker som kanske alltid funnits men som genom media och teknik blivit mer tillgängliga. Några exempel.

Klimat och miljö, hur ska det gå?

Skola, utbildning och arbetslöshet. Finns det någon framtid och var?

Kropp och träning. Måste man ha en snygg kropp för att hitta en partner?

Kläder och mode. Hur ska jag passa in och ändå skilja mig från mängden?

Mat och hälsa. Vad ska jag äta som är nyttigt och bra?

Vårt samhälle, vår utveckling, allt som vi tycker är så bra har en baksida. Vi är människor och tänkande varelser. Vi har all information och den säger oss att våra liv inte är trygga, vår framtid är inte trygg och våra vänner kan försvinna när som helst.

Då hjälper det inte mycket att mamma eller pappa säger att det ordnar sig. Vad vet dem, de har ju inte den kunskapen som jag har, de vet inte alla problem som jag har ställts inför och som jag kommer att ställas inför. De vet ju ingenting.

Finns det någon lösning på detta? Vi kan inte ändra på utvecklingen och jag tror inte heller att många skulle vilja vrida klockan tillbaka. Vi måste helt enkelt finna vägar som löser de nya problemen. Kanske är det så att ungdomar måste inse att de vuxna verkligen behövs och att vi vuxna måste förstå att vi behöver förändra vår attityd och vårt sätt att tala med våra ungdomar.

Detta är ett litet försök att sammanfatta mina tankar och erfarenheter, saker som jag fått lära mig av er och som jag funderat på. Sådant som vi alla behöver tänka på. Saker som många av er redan har tänkt på i evigheter...

Det jag skriver här och nu är egentligen riktat till vuxna om hur vi ska hantera våra ungdomar och deras problem. Jag tror att mycket av problemen beror på de vuxnas fel, vår ovilja att se den verklighet som barnen lever i, vår brist på verklig förståelse, respekt och engagemang. Vi misslyckas alltför ofta med att ge våra barn trygghet och självkänsla. Och då menar jag inte bara våra egna barn.

Jag har haft förmånen att få ett förtroende av många unga personer. Det beror nog dels på att jag följt de rätta "spelreglerna" för att skapa ett sådant förtroende och dels på att det bland de unga finns ett stort behov av bara någon att tala med. Någon som bryr sig. Någon som inte bara springer åt andra hållet när masken ramlar av.

I samhället finns ju redan mängder av personer som man kan tala med, kuratorer och psykologer som exempel på professionella vägledare. Det finns också vårdpersonal inom psykvården och BUP, socialtjänstemän och kvinnor. Varför räcker då inte det?

Kanske saknas något i samtalen med dessa proffs, det kan vara trygghet, det kan vara förtroende, eller något annat. Det är också ett stort steg om man ska övergå från att försöka lösa sina egna problem till att utlämna sina tankar till någon annan.

Sina tankar ja, här vill jag definitivt komma in på svårigheten att berätta. Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger man frågar: Hur tänker du? Vad menar du?

De tankar vi alla har är ofta så privata att vi inte kan berätta rakt upp och ner. Vi behöver lyssnare som förstår att det finns något mellan raderna, något som kanske inte kan sägas - i varje fall inte direkt.

Tyvärr har nog också många ungdomar förlorat förtroendet för vård och myndigheter. Det finns många duktiga personer inom psykvården och socialtjänsten, men det finns tyvärr också personer som hellre borde arbeta någon annanstans. Jag anser också som amatör i detta sammanhang att det borde vara självklart att barn inte ska ha samma behandlingsformer som vuxna och att mediciner ska vara en lösning i andra hand och inte ersätta behandling.

Vuxna har ofta svårt att prata med sina egna barn om saker som verkligen betyder någonting. Och av den anledningen får våra barn och ungdomar uppfattningen att vi inte förstår, att vi inte bryr oss tillräckligt, att vi inte kan hjälpa dem. Nu pratar jag om normala vuxna, sedan finns det vuxna som har så mycket egna problem att de inte har en chans att hjälpa sina barn - även om de skulle vilja.

Ungdomar som inte mår bra finns det många. Olika barn med olika bakgrund och olika problem. Bland de som jag talat med förekommer ätstörningar, sexuella övergrepp/våldtäkt, dålig självkänsla, droger och alkohol, självskadebeteende, psykiska problem av olika slag.

Via bloggen, mail, msn och sms har jag lärt känna några av dessa ungdomar. Jag tror att mitt förhållande till de flesta skulle kunna kallas vänskap, men kanske ännu mer är jag en vuxen som finns till hands. En vuxen som bryr sig, som inte dömer och inte försöker förenkla problemen. Och som ibland kan förstå eller i varje fall försöker att förstå.

Jag tror det kan vara lättare att prata på distans än att prata i psykologens soffa (om den finns kvar). Du kan lättare välja tillfälle, du kan vara mer anonym, du kan avsluta när du önskar och det är ibland även lättare att skriva än att tala.

Jag tror med ledning av mina erfarenheter att vuxna med erfarenhet, klokhet och empati kan fungera som komplement till traditionell vård. Jag tror att man inte skall vara rädd för att utnyttja modern teknik, som mail och msn, som alternativ till det direkta mötet.

De flesta som har fastnat i ett dåligt mående har verkligen sina skäl att inte själv kunna hitta tillbaka - de problem de har går ofta tillbaka till något som hänt tidigare i livet, något som fortfarande alltid finns där. Dessa saker ska jag inte gå in på här eftersom det är unika problem som antagligen ofta kräver en professionell hjälp eller samtal under en längre tid.

Däremot tror jag att det finns vissa grundläggande saker som är lite gemensamma för att kunna komma vidare till att börja ta itu med allvarligare problem. Man måste kunna se ett ljus i mörkret för att kunna börja gå åt rätt håll.

Att må dåligt är lite som en bristsjukdom. Någonting saknas som gör att livet känns tungt och besvärligt, i allvarligare fall till och med så att döden känns som en enklare utväg. Vissa saker förekommer ofta i mina samtal och jag tror de kan vara viktiga att analysera.

Trygghet

När vi pratar om trygghet för barn menar vi ofta familjesituationen. Att det finns två föräldrar, ett bra hem, tillräckligt med pengar och sådant. Detta är emellertid bara en sida av saken.

Trygghet handlar om framtid. Hur ser min framtid ut? Det handlar kanske om skolan, hur jag behandlas av skolkompisarna. Oroar jag mig för hur dem ser på mig kan det skapa en otrygghet i sig. Det kan handla om yrkesval och utbildning. Kommer jag att klara mina mål, eller mina föräldrars krav och mina egna krav? Hur kommer det att gå för mig sedan.

Att bli tonåring. Att bli vuxen. Ny skola, nytt arbete. Det säger sig själv att det krävs en rätt stor portion trygghet för att inte drabbas av ångest inför framtiden.

Att sakna trygghet är att ha en osäker framtid eller ingen framtid.

Respekt

Alla har rätt att behandlas med respekt, men hur är det i verkligheten? Vad är respekt? Tyvärr är respekt bland ungdomar ofta en fråga om utstrålning, kläder och kroppsform och inte som det bör vara, baserat på personligheten.

Respekt för personligheten innebär att man respekterar varje persons val både när det gäller åsikter och saker som klädstil, musiksmak och annat.

Du behöver inte ha samma åsikt för att respektera var någon annan tycker.

Brist på respekt är det att inte försöka förstå andra åsikter än din egen. Brist på respekt kan i allvarligare fall vara att inte tro på barnens berättelser.

Brist på respekt är också att förenkla eller förringa andra personers problem. Att lyssna utan att försöka förstå, utan att verkligen höra vad som sägs (och kanske även det som inte sägs) är inte tillräckligt.

Att inte bli respekterad är att vara någon som man inte behöver bry sig om.

Ensamhet

Att känna sig utstött och övergiven är ingenting som någon vill välja. Jag pratar här om ensamheten i abstrakt form, där det kan finnas hur många personer som helst runt omkring, men jag är ensam för att jag är annorlunda - jag är inte som andra.

Jag tror att i viss mån är man själv orsak till sin ensamhet genom att man inte kan hantera sina känslor på ett bra sätt.

Ensamhet föder skamkänslor och tvärtom. Är jag inte som andra måste jag ändå försöka verka vara som andra. En påklistrad fasad, clownens mask.

Att vara ensam är något som ganska lätt kan brytas, hittar jag en vän är jag inte lika ensam, men försvinner vännen igen är jag dubbelt ensam, sviken och övergiven.

Att inte vara ensam är att välja att prata med någon som man litar på.

Ensamhet är något jag själv väljer, fast ibland omedvetet.

Självkänsla

Att hantera känslor är något vi alla gör på olika sätt. För att kunna vara riktigt glad eller riktigt ledsen måste vi släppa våra hämningar. Alla vet att det är fel att undertrycka känslor men ändå gör vi ofta det. Vi har förmågan, alltså använder vi den. Ibland är det kroppens och hjärnans försvar mot hemska saker som händer oss och ibland är det vi själva som låter oss intalas att vi inte duger.

Att känna sina styrkor och svagheter är viktigt, men också att acceptera sina svaga sidor eller att förstå att det är omöjligt att vara perfekt.

Brist på självkänsla typiskt för personer med vissa ätstörningar där den enda vägen till självacceptans ligger i vikt och kroppsform. En bra självkänsla är i stället att jag vet att jag duger som jag är.

Bara jag själv kan förändra mitt tänkande när det gäller självkänsla. Jag kan ibland ta till mig argument, men bara om jag får dra slutledningarna själv.

Det som andra säger har inget värde om inte jag tycker så själv...

Självkänsla måste komma från mig själv

Hopp

När jag ser en liten trygghet i något eller någon, när mina åsikter respekteras och mitt sätt att vara kanske inte längre är så unikt dåligt som jag tror, när ensamheten bryts och jag kan prata med någon, när jag kan se en möjlighet att jag i framtiden ska kunna acceptera att vara den jag är, då får jag lite hopp.

När en vän stannar kvar fastän jag är som jag är, då är jag kanske inte värdelös?

Då kan jag kanske klara att börja på det som verkar omöjligt.

Hoppets ljus kan tändas

Som vanligt är jag tacksam för era synpunkter om ni orkar läsa allt detta! Detta är ju bara en kort sammanfattning - men jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna skriva allt jag tänker. Eller om det är någon mening med det...

Du gör enligt min mening helt rätt när du lägger ned projektet att skriva denna bok. Jag kan inte förstå hur du en "medelålders" man kan komma på en så´n befängd idé, vad vet du om dessa tjejers liv och tankar? Har du inget annat att ägna din tid åt?

Kanske säger lite om vilka förutfattade meningar som finns. Vi som är gamla ska ju hålla oss på vår kant eller?

Min löjligt roliga blogg om Doktor Roads som en 3-4 personer uppskattade finns kvar, men den får vila tills jag känner att jag behöver den. Just nu har jag roligt ändå.

Jag skriver nog mer senare idag - kanske
kram