Gäst: Fanny - crash-night, Iris, livet och känslor

Dagens gästbloggare är Fanny från Lund som enligt henne själv är Jason Diakité (alias TIMBUKTU) största fan. När jag läste detta inlägg på Fanny's blogg frågade jag om jag fick köra en repris, eftersom jag tyckte det var bra. Hoppas ni också finner det läsvärt. Fanny hittar ni också bland mina länkar.image59

Det är en sömnlös natt inatt. Jag kan inte sova och tänkte bara sätta på datorn för att ladda min Ipod, men såklart fastnade jag lite här. Sitter med min lap-top i sängen och göttar mig men ögonlocken håller på att somna. Jag har varit hos Iris, en vän och spelat TV-spel, fyfan vad roligt det är!! Och tatt en snus och känt mig sjukt lugn, haha. Låter väldigt mycket som en kill-grej. Jag lovar att det är soft att bara få byta roll sådär lite. Nu menar jag inte bli en kille men köra lite annat här i vardagen och testa nya grejer! Jag och Iris styrde upp lite mat, pasta med tomatsås, det är ju gott och lätt, sen gjorde vi fruktsallad, med vitchoklad smält, hallon och det var muuumsigt! Så mätt jag blev. GOSH! men det var gott det med.

Jag har funderat på en grej nu hela veckan. När det gäller plaseboeffekt eller vad det heter. Typ när man tror att något ska hända av en viss sak,--> Tex att man blir full av alkohol.
Det var en kväll som jag och Iris var på Mejeriet, hon gav mig en snus för att lugna ner mig lite. Jag var helspänd för att Timbuktu skulle spela och allt. Jag kände mig sjukt yr efter 10 min ungefär och hon sa att man kunde spotta ut snusen efter 15 minuter ungefär om man vill. Så spottade jag ju såklart ut snusen jag var ju yr, så sa hon sen:"Det var ingen nikotin i den". Jag blev sjukt generad och började skratta som fan.
Tänk er.
Det var som jag hade inbillat mig.

Ett annat exempel, du får drinkar på en bar, under en hel kväll och du och dina kompisar bara roar er och så blir ni ju såklart sjukt fulla för ni får alla dom drinkarna gratis.
Nästa dag säger bartendern:"Det var ingen akolhol i dom där ni fick igår".
ASSÅ FÖRSTÅR NI VAD JAG VILL KOMMA FRAM TILL?!

Att du inbillar dig att du är tjock, så blir du tjock.
Tror du att du kommer misslyckas med en grej, så misslyckas du.
Tror du att du blir smal av att bara dricka massa vatten, så kollar du i spegeln, hm. Ja, man blir nog smal.

Säger du tvärtom. Flippar du en negativ grej till en positiv så går allt lättare mina vänner.
Jag är så sjuuukt snygg, jag duger som jag är, --> SÅ GÖR DU DET!

Så egentligen kan man inbilla sig allt. Jag kan bli yr på en nikotinfri snus och folk kan bli fulla på alkoholfria drycker.
Det är inte sant. Asså hör ni.
Det funkar ju faktiskt så!!

Hoppas ni lär något av mitt inlägg och förstår att vi inte kan fortsätta som vi gör.
Vi måste uppskatta vad vi har innan det är försent.
Och alla ni som tycker ni är tjocka. NI ÄR INTE TJOCKA.
Det är er hjärna som inbillar er det ju!
Det är ni ju inte. Säg tvärtom:"Jag är smal, alla andra tycker ju det"
... Hm..
Det finns logik i det jag säger. Det kan ni inte tycka annat om.
Så sjukt peppad jag blir av det här.
Det känns som en vändpunkt i mitt liv. Hoppas jag kan hjälpa er på traven.
Jag säger inte att det är lätt. Men den dagen ni kommer på dethär så ska jag lova er att ni kommer lyckas bara ni VILL, KAN, OCH TROR PÅ DET!

Tack för mig ! PEACE AND LOVE

FORTSÄTT, FORTSÄTTA!!!
/ Fanny.

Gäst: Camilla (tungviktaren.blogg.se) om Svek

Jag hälsar ännu en gästbloggare välkommen. Camilla har nyss deltagit i bloggstafetten med sitt inlägg - Livet efter - som jag tycker är mycket tänkvärd. Ni hittar den på tungviktaren.blogg.se. Hennes inlägg nedan handlar om henne själv och hur hon fått bättre självkänsla genom att komma på... ja ni får läsa själv!

image56


Jag trodde länge att jag var ett offer på riktigt att jag gång på gång hade blivit sviken av så kallade vänner. Under många, många år har jag varit utan en bästa kompis att viska och fnissa med. Jag har gått miste om mycket såsom en riktigt ordentlig tonårsfylla, hångel på en parkbänk, långa eftermiddagar med fika på café. Jag kände mig inte välkommen, missanpassad, utstött av alla jag träffade. Efter att halva gymnasietiden hade gått upptäckte jag att det inte var alla andra som hade svikit mig, det var jag själv. 17 år gammal var jag när jag kom på detta att det var jag själv som hade stämplat mig själv som det eviga offret. Allt detta på grund av en serie händelser på mellanstadiet. De personerna svek mig förvisso också men hur skulle de kunna veta att jag ville vara med och leka när jag inte visade det själv? Min bästa kompis hade precis flyttat till ett annat land, jag visste inte ens om jag skulle våga fråga ifall jag fick leka med de andra. Ensam som jag var tog jag alltså på mig rollen som ett offer och ensam förblev jag i ett flertal år. Först nu när jag har lämnat skolan bakom mig där jag gång på gång har klivit in en roll av självömkning kan jag ta för mig.


 Jag svek mig själv och gick miste om en del erfarenheter som många har men det har jag förlåtit mig själv. På sätt och vis har jag ju ändå fått andra erfarenheter som hindrar mig från att begå samma misstag igen. Nu ger jag inte längre upp och för första gången någonsin har jag aktivt börjat söka vänner som jag känner att jag kan lita på. Jag tror inte att de sviker mig, jag har slutat se mig själv som ett offer. Jag vet vem jag är och vad jag förtjänar. Mitt svek till mig själv gjorde att jag gav upp alltför lätt. När mina tankar vände hade jag fått hjälp att hantera den extremt låga självkänslan jag hade. En efterverkning av det svek som jag inte klarade av att hantera. Jag visste på ett sätt att jag hade en möjlighet att ta mig ifrån det här själv men det gjorde jag inte förrän för ett par år sen bara. Det jag vill säga är alltså att vi visst kan svika oss själva, jag ser det gång på gång hos andra människor som jag till sist såg det hos mig själv men det är aldrig försent att förlåta och gå vidare. Världen är hård, men sällan dömer någon annan dig så hårt som du själv. För tre år sedan hade den här texten sett helt annorlunda ut. Då hade jag riktat mina ord om svek till de jag hela tiden utsåg till syndabockar. Det är aldrig försent att göra upp med dina svikare om det så är andra eller du själv och börja om. Jag ger det här som en uppmaning till er att ta hand om er själva. Ni förtjänar det!


/Camilla, Tungviktaren


Gäst: Pialotta - Det svåra valet

Att berätta om svek kan vara svårt. Svårt att riva upp gamla sår. Särskilt för er som är unga och inte har lagt det bakom er. Pialotta vill dela med sig av denna historia.

image54

Har du varit med om något i ditt liv, då du stått för ett svårt val?

Ett svek som du varit med om?

Jag satt i skuggan vid ett fönsterbord, men samtidigt mitt i samtalet.

Inga namn eller personangrepp i offentliga rum,

men bara känner så starkt för att ge mina ord utlopp för det här som kan påverka så enormt senare i livet.

Det började med att "spindlen i nätet" for till sin eviga resa till sitt "Lyckoland".

Utan någon som helst föraning om vad som skulle hända.

Bara packade sin resväska och smög bort utan någon som helst anteckning för oss som var kvar på stationen.

Lämnade över svåra beslut för en människa i både svår sorg och saknad efter en lång gemenskap.

Tre barn var av en särkullbarn (som levt sedan 1-års ålder med vederbörande).

Två barn som skulle dela på "nätets härskares" ryggsäck.

Ingen diskusion överhuvudtaget om särkullbarnets del i det hela alltså,

trots alla dessa år med nätinnehavarens samvaro och uppfostran.

Nåväl tankarna fanns inte så mycket på det heller för denne.

Enligt lagboken går allt till biologiska barn om inget annat är skrivit.

Med andra ord hade inte särkullbarnet något med det här att göra, trots denne stod mitt i allt eländet.

Nu blev det här minst sagt kaotiskt för att inte tala om hårda ord,

insmiskande och ett riktigt inferno för alla inblandade. För vem skulle få äran att stoltsera med segertrofen..

Vem skulle lyckas bryta isen och få den avgörande människan på fall och med det avgöra det hela..

Man gör ingen som helst skillnad på barn i detta läget, men eftersom en fastighet spelade huvudfiolen,

blev det till slut så. Val måste göras och det ganska så snabbt.

Tårar och bryderier speglade tillvaron i en tid som jag inte i min vildaste fantasi fanns.

Inte denna familjen, inte vår familj..

En godhjärtad människa med en massa spring ut och in i själen, orsakat av någon i närheten

med dålig "tajming" till det nyss inträffade ... jag blir så ledsen då jag tänker på det.

Till slut så stod valet klart och visst blev det ett val som alltid kommer att finnas där.

Två barn som båda slogs med sina rättigheter om att få köpa ett bardomshem som båda ville ha.

En kunde ju bara vinna slaget och det blev den yngste som vann. Ett val som aldrig skulle pågått alls.

Kommer inte köparna överrens så skulle absolut valet varit att sälja till helt oberoende köpare.

Ett arv, ett gammal släkthus.. visst hade det varit roligt om det fanns kvar i släkten, men till vilket pris..

Dessutom hade priset blivit något helt annat (mycket större summa,då huset ligger på stor tomt med havet som granne)

som alla berörda kunde dela på. Nu blev det inte så och detta "svåra val"

blev fallet för ovänskap och inte alls den trygga, självklara tillvaron som det fanns förut.

Vem får lida för det allra mest, jo beslutsfattaren som i sina tveksamheter bar på ett stort ansvar

mitt i sorg och bedrövelser, så klart. Då med en av barnen omlindande..

nästan med hot om inte denne fick gå ur striden med huvudet högt.

Skamligt med en människa som just mist en älskad person och inte var riktigt sig själv.

Visst var sorgen stor för alla i familjen efter en människa som alla följt i spåren så länge..

men det andra tog överhand.

Inget är som innan och såren går aldrig ur.. ärren finns alltid här.

Vi alla får leva med och finna oss i ledsamheter som skulle kunnat blivit nycklen till allas välfärd.

Njutit av det liv vi fått och familjen skulle kunnat vara helgjutna med varann i harmoni..

Det här med svåra val och välja det rätta är hur viktigt som helst.

Det kommer en dag i morgon oxså och vill vi vara med och känna solen värma oss..

Gör aldrig någon som helst skillnad på barnen.

Du får bära med ditt val, som många gånger inte är tillräckligt övertänkt, för alltid.

Ditt samvete mår inte alls bra och med det en farlig massa onödiga tvister och bekymmer.

Tro mej jag ser detta på nära håll i tid som otid.

Med detta tackar jag för ordet.. bara kände för att få ur mej lite ur mitt hjärtas skafferi..

Inget är som "vanligt", men för att orka gå vidare måste man förlåta misstagen. " Förlåt"

behöver ju inte menas att man godtar handlingen, utan bara att vi alla går vidare och gör så gott vi kan.


image55
* Tjingeling för nu..

Tack Mats för din gästfrihet:-)

PS
Förklaring: Särkullbarn är när syskon har samma mamma men olika pappor.
Jag var tvungen att fråga Pialotta om det och tänkte att ni kanske inte heller visste...
Tack Pialotta (blogg: kaffebönan - finns bland mina länkar)
DS





RSS 2.0

Discover Suzzie Tapper!