Blinda

Många är synskadade. Några är blinda. Väldigt många är förblindade.

Du kanske kan se andra. Du kan se hur fina andra är. Deras goda sidor, intelligens, skönhet. Du kan också se deras dåliga sidor, naturligtvis, men dem har du ofta överseende med. Det goda går före.

Men vad händer när du ser dig själv? Är du förblindad? Ser du inte?

Det finns sjukdomar som gör att vi har svårt för att se oss själva som vi är. Svårt att se något gott, något positivt. Svårt att se något som gör oss värdiga att leva med andra, de andra som ju är bra, goda, duktiga.

Sjukdomen är psykisk. ÄS är ett exempel. Som sjuk så ser man det sjukdomen vill se. Vi andra ser något helt annat. Vi ser personens egenskaper och utseende. Både goda och dåliga sidor. Den som är sjuk ser bara fel. Bara negativt.

Det går inte att vänta ut en sådan sjukdom. Man måste kämpa emot den. Man måste öppna ögonen litet i taget. Man måste tänka utanför det mönster som sjukdomen tillåter en. Kanske behöver man hjälp att göra det. En del av hjälpen är att man försöker hjälpa sig själv.

Man måste försöka se.


Finding anti

Monstervärlden finns därute. Där inne. Men det finns anti-monster. Jag har sett dem.

Du har ett anti-monster inom dig också. Find it. It will help you.

M: Fan vad du är tjock och äcklig.
A: Nej, det är jag inte alls
M: Varför äter du över huvud taget, din korkade idiot?
A: För att reta dig, för att jag är hungrig, för att man måste äta, korkskalle
M: Kolla dig i spegeln fetto
A: Jag är ju som jag är, det är inget fel på mig.
M: Gå till vågen, du går ju upp varje dag. Du är sämst. Du har ingen kontroll.
A: Tvärtom, jag kan kontrollera dig.
M: Du är värdelös, ingen tycker om dig.
A: Det är i så fall för att jag lyssnat på dig, men det ska jag sluta med.
M: Dig kan man ju inte prata med.
A: Nej

Så om du inte själv orkar tjafsa med ditt monster, leta upp ditt anti.
kram

Bedårande är bra, eller?

En av mina bloggvänner - S - skrev:

"Jag skulle också vilja vara vacker, smal och bedårande
Jag är ute efter respekt, en känsla utav behag. Jag vill bara kunna bli älskad utav någon som mer än vän eller familjemedlem. Jag vill kunna älska mig själv!"

Jag vet att ätstörningarna inte alltid har med utseendet av göra, men det finns kanske ofta med någonstans i bilden ändå. Jag skrev till S:

Ju vackrare, smalare och mer bedårande man är, desto mindre kan man vara säker på att man blir älskad för den man är.

Idag skrev S i sin blogg mer om detta och jag tyckte hon formulerade det bra:

"Har ni inte tänkt på det egentligen, dem där vackra personerna på tv'n har inte dem lite svårt att veta om dem är älskade för att dem är sig själv eller är det bara för utseendet. Även om alla vill vara vackra, så är faktiskt alla det.
En del säger ju att ju vackrare en kvinna är ju svårare är det att få henne. Är det så, eller är det för att hon känner sig lurad, att hon inte vet varför mannen älskar henne, är det för att hon är vacker eller är det för hennes personlighet.
Innerst inne vill väl alla vi bli älskade för våran personlighet, eller?"

Det är inte fel att bry sig om sitt utseende, att vilja synas, men låt det inte leda till att du fastnar i en ätstörning.
kram

Jag är vaken

Självförtroende = kännedom och tro på sin förmåga, att veta eller tro att man kan
Självkänsla = kännedom och tro på sina egenskaper, att veta och tro på vem man är

Det är viktigt att ha ett bra självförtroende. Ett bra självförtroende ger en positiv utstrålning.

Du kanske säger till dig själv att "det här ska jag klara" och hoppas det ger dig självförtroende? Det gör det nog också men kanske bara för stunden. Jag tror att det behövs bra självkänsla för att ha ett bra självförtroende.

----

Någon frågade mig vad jag anser om att kuratorer, psykologer inte håller sig till sekretessen när det gäller barn.
Hur ska någon som mår dåligt och inte vill att föräldrarna ska veta allt annars våga tala med en vuxen person?

Det är en bra fråga. Det känns meningslöst att ha ett system för att hjälpa barn och ungdomar om det inte fungerar.
Är det någon som har egna erfarenheter av detta?

Vad tycker du?

mats

Utan broar

Trygghet är en konstig varelse. Vi märker den knappast när vi har den, men vi kan inte vara utan den.

När vi är små barn handlar tryggheten om vårt hem och andra fasta platser i vår tillvaro. Den beror också på de personer som vi har i vårt omgivning. Som små barn behöver vi inte mer än att dessa cirklar inte rubbas.

Efterhand som vår egen värld förändras, med skola, vänner, kärlek och sorg söker vi också tryggheten i vår egen självkänsla. Det är naturligt att försöka frigöra sig från hem och föräldrar, att försöka vara trygg i sig själv.

Ibland går det för fort eller så går det fel. Då kanske vi plötsligt står där helt själv.

Vem ska trösta och vem ska man tala med när det inte finns någon som förstår? När man bränt alla broar?
Jag tror att det är där det går riktigt fel. Kanske för att man inte kan förlåta sig själv tror man att inte heller andra kan göra det. Kanske av stolthet. Man går hellre in i ensamhetens värld.

Där finns bara tomhet. Tryggheten är borta. Det enda man kan göra är att skapa nya rutiner som kan ge åtminstone en inbillad kontroll - en falsk trygghet. Något som gör att vi åtminstone kan visa ett leende utåt. Se på mig! Här är jag och mitt påklistrade leende. Jag är lika lycklig som ni. Som alla andra...

Play

När herr och fru Svensson ska på fest en lördagskväll står herr Svensson färdigklädd i dörren och väntar. Och vad gör då fru Svensson? Jo hon gör sig i ordning framför spegeln så hon ska klara sig i konkurrensen med andra svenssonfruar.
Det kan ta tid sånt där.

Liknande - fast värre - är det med alla tjejer som tar en paus i sitt liv på sådär en fem-tio år för att förbättra sitt utseende.

Tro inte att jag inte vet hur mycket det betyder. Är man inte nöjd med hur man ser ut finns inget självförtroende, ingen lycka runt hörnet och egentligen ingen mening med att gå utanför dörren.

Problemet har egentligen inget svar. Alla kan ju inte vara snyggast, smalast, coolast? Hur viktigt är det egentligen?

Så släpp den där paus-knappen och bli bra på något annat i stället.
kram

When you smile

Jag hinner inte läsa så många bloggar. Jag har inte tid att prata så mycket jag vill på msn.
Alltså men en sak måste jag säga.

Det är så konstigt. Många av er är helt unika och verkar väldigt snälla, rara och trevliga. Men ni fattar det inte själv! Jo kanske, men ni tror inte på det. 

Du kanske tror att man måste vara bättre, smalare, vackrare, mer omtyckt, älskad, lycklig.

Ja allt sånt. Och klok.
Och veta vad man vill blir när man "blir stor".
Och ha ett jävla självförtroende.
Och klara allt utan att bryta ihop.

Men försök att inse att det inte behövs. Det räcker om ni ler mot världen, så ler världen tillbaka!
Prova själv.

(Jag har just nu plockat ut löständerna så jag kan inte visa. Ni får tro mig på mitt ord <3)
Godnattkram

Och stort grattis till Milla på 16-årsdagen!

Carpe eller inte carpe?

Med en massa helger och lediga dagar i den närmaste framtiden är det verkligen marknad nu för alla som kan fånga dagen och leva i nuet. Tänk vilka möjligheter som finns att göra precis det man vill.

Men vad händer om man inte kan fånga nånting? Vad är motsatsen till att leva i nuet?

Jag tror det är att leva i tankarna. Att gå och önska att allting vore annorlunda. Att tycka att inget är värt något. Att livet är orättvist. Att inte tro att dagen har något att erbjuda. Att inte försöka...

Alla kan nog fånga dagen. Men dagen kommer inte till dig - du måste gå till den.
Kram

Finn fem fel

Även om man står framför spegeln varje dag och försöker se positiva saker så är det svårt att tro på dem. Svårt att se dem också.

Vi har ju gjort världen till en plats där pengar styr allting.  Alla ska sälja något, helst med en reklamsnutt som ger en förskönande bild. Om man läser det finstilta så ser man att det var för bra för att vara sant.

På samma sätt ska vi sälja oss själva. Försöka vara något mer än vi är och hoppas att ingen hinner se att vi egentligen inte kan leverera allt det där.
Jag tror att vi måste tillbaka till verkligheten. Vi måste lära oss att acceptera svagheter och fel. En produkt är inte klar förrän den är färdigutvecklad. Inte en människa heller.

Du skulle aldrig plocka en blomma som inte slagit ut eller äta ett omoget plommon men du tycker att du själv ska vara klar att möta livet när du fortfarande håller på att lära dig hur det fungerar. Knäppt, eller hur?

A man is an Island

När man är fast i en ätstörning vet man kanske inte för vems skull man vill vara smal? Det handlar inte så mycket om det längre. Men de flesta skulle nog ändå svara att det är för deras egen skull.

Det är alltid bra att känna sig själv. Därför vill jag bjuda dig på en resa - vi tar väl en kryssning i Söderhavet!? Efter ett par fina dagar i solen så sjunker plötsligt båten. Du har tur och lyckas med hjälp av att flyta på din resväska ta dig i land på en ö efter att ha gungat på vågorna någon dag. På ön finns det gott om frukter och bär och du lyckas bygga en liten hydda att sova i. Men det är en öde ö och du får antagligen stanna där i lång tid framåt....

Nu kan det vara lite olika scenarion och jag vill att du ska fundera på hur du förhåller dig till din äs i några olika fall. Vad tror du om att svara på följande hypotetiska fråga:

Vad tror du. Skulle dina tankar om mat, vikt och kropp förändras om (1=Nej 2=Kanske 3=Troligen 4=Ja) ?

1) Det finns bara djur på ön. Du är den enda människan där.

2) En vänligt sinnad stam av infödingar bor där. Dom är 1.30 långa och har halmhattar och ser upp till dig som en gud.

3) Det visar sig att det bor 3 gamla tanter på ön. Dom vill ha med dig att spela kort på kvällarna.

4) Fem pojkar i 10-årsåldern flyter i land på en planka. Du får ta hand om dom.

5) 1000 personer till har räddat sig till ön. Alla är ungefär i din ålder.

Ja, vad säger du? Blir det någon skillnad. Kan man lära sig någonting av detta?
Ja, vad tycker du?
Kram och godmorgon förresten!

Edit. Vad jag egentligen menar är: Hur spelar andra människor in i hur du ser på dig själv...

Tankar om frihet

Jag har inte lösningen på hur man blir frisk från sin ätstörning, men jag tror jag vet när man blir det. Låter det förvirrat? Låt mig försöka förklara då.

Äs kan ju vara många olika saker men några gemensam nämnare för de flesta tror jag är: Man vill inte gå upp i vikt. Man gillar inte sin kropp. Man är (tycker man) fet. Man har ett krångligt förhållande till mat.

Oavsett om man får behandling eller inte så är det inte så lätt att man har två val: Sjuk eller frisk? Äta 6 mål mat om dagen eller inte. Gå upp till sin målvikt eller inte? Gå till höger eller vänster?
Den ena vägen är ju stängd av de egna tankarna. Allt som innebär ökad vikt, större kropp och mer mat är ju tvärt emot vad en del av dig vill. Hur ska man kunna välja något som är tvärt emot vad man vill?

Det är svårt eller omöjligt.

Men om vi ser på det från en annan synvinkel. Om ett antal år. När du har blivit frisk. Vad har hänt då?

Jag tror att då har du gett upp. Du har gett upp kontrollen. Du har gett upp att försöka få den kropp du ville ha. Du har gett upp att ligga på en viss vikt. Du har gett upp att bara äta tillåtna maträtter.
Du har helt enkelt bara gett upp.

Men samtidigt som du gav upp så förlorade du det enda säkra du hade i ditt liv. Din bäste vän och din värste fiende i ett. Allt som du kämpat för dog. Du dog nästan också.

En period av sorg. Saknad av allt som tillhör åtstörningen. Tomhet. Ånger.  Ångest. Förnekande. Acceptans. Och så småningom hopp och insikt om att livet går vidare även utan en ätstörning.

Hur tar man sig från A till B? Här är det varken geografi eller matematik det handlar om. Det är snarare att döda eller dödas. Stå eller falla.

Är du färdig med din äs? Är du beredd att ge upp? Att gå från sjukdom till sorg. Att bli fri?
Kram

Mättnad

Mätt är väldigt relativt. Jag äter väl ganska normalt och då blir man ju mätt när man äter en vanlig portion. De som äter mer behöver mer och tvärtom för att uppnå mättnad.

Att bli mätt är väl kroppens sätt att se till att man inte äter för mycket. Eller är det hjärnan som styr?

Det finns ju också varianter. Om man tycker om maten eller inte spelar ju roll. Om man ska äta något man inte tycker om så kan man ju bli mätt mycket fortare...

Så är det kanske också om man vet att mat leder till ångest. Kanske hjärnan kan framkalla en känsla av mättnad redan efter några tuggor om man vet att man "egentligen inte borde äta det här"?

Bara lite funderingar och undringar.
kram

Nej och ja

Jag fick nyss en fråga av Carro: Jobbar du med ätstörningar? Jag svarade ju naturligtvis nej - men på ett sätt gör jag ju det bara genom att vara intresserad och engagerad. Jag tror det behövs att fler människor förstår vad det handlar om.

Att aldrig vara nöjd, att aldrig kunna acceptera sin kropp, att aldrig kunna vara som alla andra.

Men nu ska man ju aldrig säga aldrig - för det finns alltid ett tillfrisknande även om det ibland ligger bortom horisonten.

Jag tror inte att det måste börja med att man återtar normalvikten. Det är oftast så att det finns orsaker som ligger bakom att en person väljer att svälta och skada sig själv. Antagligen mår man dåligt redan när man börjar, men det finns ju också fall där man börjar med en önskan att bli smalare och vackrare och sedan hamnar i fällan.

Oavsett hur man blivit sjuk så finns det en väg tillbaka, men tyvärr är den lång och svår att klara på egen hand och just ensamheten är gemensam för alla som tvingas ljuga sig fram för att dölja att man inte äter eller kanske spyr upp maten som kroppen trots allt kräver.

Det enda som hjälper är tyvärr att förstå att det du eftersträvar inte finns.
Smal - som du ser det - kan inte existera.
Smal - som du ser det - är död.

Hoppas du hellre väljer livet - det är åtminstone inte omöjligt.
Kram

Blås på molnen

När man hört något tillräckligt många gånger blir det nästan omöjligt att inte tro på det. Man behöver inte ens höra det utan det kan vara ens egna tankar som snabbspolas i hjärnan. Jag duger inte, jag är misslyckad, jag klarar det inte och jag kan lika gärna ge upp.

Du kanske utåt sett går fram med ett leende medan du i verkligheten vet att när som helst kan någon komma att avslöja vilken bluff du är. Saker som andra säger stämmer inte alls med din verklighet, de säger att du är smal när du vet att du är tjock. De säger att du är bra, men du vet att du är dålig.

Hur ska det gå för dig? Du låter ditt förslutna följa med dig till framtiden. Du kan inte hjälpa det - de tankarna bara finns där och vardagen är ett stort och väldigt grått moln.

Så kommer din framtid att vara. Ända tills du tröttnar på det och bestämmer dig för att sluta låta allt som hänt påverka din framtid. För detta är faktiskt ditt eget val. Det är dina egna tankar du är rädd för. Du kanske skyller på andra, men det är inte i ditt eget intresse att du dömer dig själv efter vad du tror att andra tycker om dig.

Den dagen du bestämmer dig för att strunta i vad alla andra tycker så kommer ditt liv att förändras. Du kan inte förändra det förflutna men du kan låta bli att låta det förflutna programmera ditt liv. Stoppa bandet som rullar i hjärnan och inse att du själv kan ändra på hur du ser på dig själv. Ingen annan, bara du, kan förändra ditt liv.

Hur andra uppfattar dig beror bara till en liten del på vad du säger. Ditt kroppsspråk, din framtoning och andra saker i din personlighet avslöjar dig. Avslöjar att du inte tror på dig själv.

Är du trött på att vara misslyckad? Men sluta då!

Kram

Fatalt

Man ska vara lite fatalist för att leva och må bra. Fatalism betyder att man enkelt uttryckt tror att det som sker det sker.
Du kan inte göra något åt det som händer, om någon dör elller råkar ut för något så kan du inte påverka det.

Vi människor tar lätt på oss en skuld för vad ödet gör. Det värsta vi kan göra är att inte ta emot livet och det livet erbjuder oss.
Döden kommer ju ändå så småningom.


Om Snövit

Jag kom på en sak när jag pratade med Matilda. Det är ju det här med spegeln.

Varför är det så stora problem med den? Ju mer man tittar i spegeln desto värre blir det.

Dom som har ätstörningar är lite av perfektionister. Att kunna ta kontroll över mat och vikt är något som kan göras med en exakthet som varje hjärnkirurg skulle avundas. Inte en enda kalorijävel mer än vad som är bestämt får det vara för då rasar världen.

Och så spegelbilden. Ju smalare man blir desto fetare blir den äckliga personen i spegeln. Hur hänger detta ihop? Jag tror jag vet.

Det är detaljerna som gör det. Man kan inte se smalhet för bara fel. Om något blivit mindre så verkar ju annat större. Har man klämt i sig något som man inte borde ser ju magen ut som om man hade svalt en fotboll - jo men det gör den. Och är det inte magen så är det någon annan detalj som man absolut inte kan acceptera.

Ni har säkert sett den sketchen där någon ska såga av benen på en trebent pall, men lyckas aldrig för något ben blir alltid för långt eller för kort.

Så är det med spegelbilden också. Det finns något där, något som inte är perfekt. Plus rädslan att det ska bli ännu värre... Det finns bara ett botemedel, hårdare kontroll - mer perfektion. Man sågar och sågar och till slut försöker man såga av benen helt och hållet. Allt för att hitta en balanserad bild av sig själv. För att som snövit få höra av spegeln att du vackrast är.

Men den bilden är en dröm. Eller i varje fall overklig och omänsklig.

Det finns inte en spegelbild som kan göra dig rättvisa. Jag lovar, det kommer aldrig att gå.
Så ge upp det. Kram

Jämställdhet eller inte

Varför får tjejer ätstörningar och inte killar? Jo, klart att det finns men säg att det är några få procent killar, resten tjejer. Samhället och media sätter måttstocken. Tyvärr klarar många tjejer inte av den press som andra och de själva sätter i vår knäppa värld. Självsvält blir ett alternativ av olika orsaker.

Frankrike är det första land i Europa som i dagarna förbjuder smala, anorektiska modeller. Hoppas Sverige följer deras exempel.

Om vi ser på behandlingen. I normala fall går sjukvården ut på att göra patienten frisk. Diagnos, behandling, frisk, uppföljning. Så är tanken även då det gäller ätstörningar. Men,  ett stort MEN, vad är frisk?

För att klara av dom ekonomiska ramarna har man inom sjukvården bestämt att för patienter som lider av anorexia eller anorexia-bulemi är frisk = normalvikt.

Det innebär som jag ser det att man nöjer sig med att ta bort symptomen. Så länge man är underviktig så behandlar man även de underliggande symptomen med samtalsterapi i olika former, men när vikten är normal anses patienten vara frisk även om inte hjärnan är frisk.

Och råkar du ha normalvikt när du blir sjuk så får du ingen vård alls för då är du ju frisk!?

Vad är det för vård?

Vi kan jämföra med en svår sorg. Om en person har sorg behöver personen bearbeta känslorna för att komma igenom sorgen. Man kanske behöver terapi i form av samtal med en psykolog. Inte fan hjälper det att i stället ge personen antidepressiva tabletter. Det tar ju bara bort möjligheten att prata om och släppa ut känslorna.

Varför är det så? Det är ju mest unga tjejer, personer som inte bidrar så mycket till statskassan och därför har vi kanske inte råd att behandla deras sjukdomar. Är det så?

Hur kan vår sjukvård tycka att personer som är sjuka ska klara sig själv efter halva behandlingen? Om vi leker med tanken att det var en sjukdom som bara killar fick. Skulle det sett likadant ut då?

Skam

Jag tror på känslor.
 
Hat och kärlek hör ihop brukar man säga. Varför är det så? Kanske för att man oftast hatar någon/något man har älskat. När man blir sviken är det lätt att hata. Det kan inte finnas hat om det inte funnits känslor.

Om man hatar sig själv är det ju också för att man tycker att man inte levt upp till att vara den person man tycker att man borde vara.

Men ibland hamnar hatet på fel saker tror jag. Många säger att som hatar sin egen kropp och sitt eget utseende. Jag tror det är fel.

Vad man hatar är egentligen att man inte kan acceptera sig själv som man är.

Hatet bidrar till att det också blir svårt att ändra färdvägen. När vi blir medvetna om något som vi gjort fel känner vi skam. Och det är känslan av skam som gör det svårt för många att komma tillbaka.

När det gäller ätstörningar tror jag skammen är väldigt betydelsefull. Hellre stannar man kvar ensam i avgrunden än att visa hela världen en värdelös person. För samtidigt som man förstår att ätstörning är en sjukdom, så har man själv valt sjukdomen. Man är skyldig till brottet. Och ska dömas.

Så frågan blir.

Leva med sjukdomen eller med skammen?
Det är enklare att lida fysiskt än psykiskt. Så är det bara.

Jag drömde i natt att vi skrev en bok. Vart annat kapitel var era berättelser från verkliga livet varvat med mina och era tankar om vägen tillbaka till ett friskare liv. Haha, den blev nog aldrig klar!

Tack till anorexiamamma för påpekandet: En viktig sak för dem som är sjuka i äs, att veta att någon stannar kvar och bryr sig, någon som inte sviker. Jag känner på mig att jag också skrivit om detta tidigare. Alla behöver en vän, eller en förälder, som inte sviker oavsett vad som händer, oavsett hur otrevlig man är.

Och vi hade trevligt igår. Jag är lättroad och det är alltid bra att vara!
Kram

Långsamt självmord?

Lite då och då brukar jag försöka sammanfatta vad nytt jag har lärt mig om ätstörningar. Under kategorin ätstörningar kan ni läsa annat som jag skrivit om detta ämne.

Jag har inte tänkt på det innan men äs kan grundläggas i väldigt tidig ålder. Det är nog många som har uppfattat sig överviktiga redan dom första skolåren och kanske blivit mobbade för det också. Dom har aldrig känt sig nöjda med sitt utseende och har dålig självkänsla. Klart att dom barnen är en riskgrupp.

Jag ser nu lite sjukdomen som ett långsamt självmord. Bloggen är ett rop på hjälp. Ett sätt att berätta att man inte orkar med livet som vi andra ser det. Man vill kanske inte dö, men inte heller leva.

Den behandling som erbjuds idag innebär idag att det tar i genomsnitt 5-10 år att bli frisk. Som jag uppfattar den är målet att gå tillbaka till en "normalvikt" och det ska då innebära att man blir mer och mer mottaglig för terapi i form av samtal. I akuta fall måste man givetvis tillföra mat och näring. Men det känns som om behandlingen annars handlar för mycket om mat. Om att äta.

Jag vill prioritera efter vad jag tror är viktigast:

1) Respekt
2) Någon som förstår hur man känner sig
3) Någon som bryr sig om hur det går och hur man mår
4) Någon som hjälper en ur ensamheten
5) Någon som hjälper en ur utanförskapet
6) Kunskap om sjukdomarna
7) Kunskap om matvanor, matlagning
8) Mat, sällskap vid måltider
9) Samtalsterapi, uppföljning

Min tanke är att sjukdomen lättare kan botas om personen i första hand finner att den betyder något för någon, i andra hand börjar tänka att svält kanske inte är den enda utvägen och i tredje hand börjar hitta en vilja att bli frisk.

Man blir inte frisk om man inte vill bli frisk. Eller vad tycker du?
Kram

Ensam är svag

Igår på radio hörde jag en professor som i hela sitt liv arbetat med personer som var självmordsbenägna. Han tyckte att vi måste lära oss mer om det, hur man upptäcker det, hur man talar med sådana personer.

Jag blev inte förvånad.

Det är ju egentligen samma sak när man talar om personer som mår dåligt. Även om dom inte funderar på självmord.

Respekt. Nummer ett. Behandla personer med respekt. Inte som ibland inom vården. Hej lilla vän vad är det för fel på dig. Kan vi i vita rockar lösa dina problem. Låtom oss tänka och ge dig ett svar.

Nej, man sitter ner på var sin sida av bordet, på lika villkor. Både läkare och den sjuke är forskare som gemensamt ska lösa problemen. Och den som mår dåligt är oftast den som kan bidra med mest.

Ensamhet och utanförskap. Dom två viktigaste orsakerna. Till allt. Man kan vara ensam även när man har fullt med människor omkring sig, till och med med människor som älskar en och bryr sig.

Man är ensam om man känner sig ensam. Att ingen förstår en. Om man känner sig utanför.

För att komma ur ensamhet behöver man någon. Så enkelt är det. Någon man litar på, någon som man vill prata med och någon som kan förstå det man pratar om.

Bli en vän.

Tidigare inlägg



RSS 2.0

Discover Suzzie Tapper!