Långsamt självmord?

Lite då och då brukar jag försöka sammanfatta vad nytt jag har lärt mig om ätstörningar. Under kategorin ätstörningar kan ni läsa annat som jag skrivit om detta ämne.

Jag har inte tänkt på det innan men äs kan grundläggas i väldigt tidig ålder. Det är nog många som har uppfattat sig överviktiga redan dom första skolåren och kanske blivit mobbade för det också. Dom har aldrig känt sig nöjda med sitt utseende och har dålig självkänsla. Klart att dom barnen är en riskgrupp.

Jag ser nu lite sjukdomen som ett långsamt självmord. Bloggen är ett rop på hjälp. Ett sätt att berätta att man inte orkar med livet som vi andra ser det. Man vill kanske inte dö, men inte heller leva.

Den behandling som erbjuds idag innebär idag att det tar i genomsnitt 5-10 år att bli frisk. Som jag uppfattar den är målet att gå tillbaka till en "normalvikt" och det ska då innebära att man blir mer och mer mottaglig för terapi i form av samtal. I akuta fall måste man givetvis tillföra mat och näring. Men det känns som om behandlingen annars handlar för mycket om mat. Om att äta.

Jag vill prioritera efter vad jag tror är viktigast:

1) Respekt
2) Någon som förstår hur man känner sig
3) Någon som bryr sig om hur det går och hur man mår
4) Någon som hjälper en ur ensamheten
5) Någon som hjälper en ur utanförskapet
6) Kunskap om sjukdomarna
7) Kunskap om matvanor, matlagning
8) Mat, sällskap vid måltider
9) Samtalsterapi, uppföljning

Min tanke är att sjukdomen lättare kan botas om personen i första hand finner att den betyder något för någon, i andra hand börjar tänka att svält kanske inte är den enda utvägen och i tredje hand börjar hitta en vilja att bli frisk.

Man blir inte frisk om man inte vill bli frisk. Eller vad tycker du?
Kram

Kommentarer
Postat av: emma

usch för min del sätter du huvudet på spiken som vanligt. mycket är rätt enligt mig. mycket känns igen etc.ah..

2008-04-10 @ 22:11:53
URL: http://www.dushi.blogg.se
Postat av: -

jag tror att jag lyckats ge dig lite oh tänka på, mycket av det du skrev i detta inlägg kan ses som en sammanfattning av mina senare inlägg.
en väldigt bra sammanfattning av hur sjukdomen kan fungera över huvud taget.

2008-04-11 @ 00:23:19
URL: http://fightfornothing.webblogg.se
Postat av: Anna

Jag tror att du har helt rätt i att man inte kan bli frisk om man inte vill det. Lika lite som man kan sluta röka eller något annat utan att själv ha bestämt sig.

Förutom att jag känner flera som drabbats har jag en nära vän som arbetat med svårt sjuka anorektiker. Dina tankar om mer fokus på annat än just ätandet i behandlingen tror jag stämmer. Jag har chockats över vad min vän berättat om sitt arbete, och att 98 av 100 som drabbas av anorexia inte gör det med vikten som främsta orsak, utan andra problem som ofta har med familjen att göra. Ätstörningen blir ett symtom på något annat och det är mycket skrämmande. Och tragiskt.

För övrigt vill jag säga att du har en mycket bra och välskriven blogg. :)

2008-04-11 @ 17:08:38
URL: http://annasord.blogg.se
Postat av: Anorexiamamma

Jag tror att det finns en viktig punkt till, att det finns någon som stannar kvar vad som än händer, hur hemsk man än är.

2008-04-11 @ 23:24:10
Postat av: Fanny

håller helt med dig! det handlar om vilja, men man kan inte heller bara komma fram på vilja utan också att man accepterar att det kan gå fel ibland och att livet kan kännas skit för det är då man kommer fram, när man börjar acceptera livet, och både felsteg och rätta steg... just nu känner jag att det finns en framtid, men att jag inte riktigt har kommit dit än, men jag försöker ta små steg... och ja ..

2008-04-12 @ 11:39:09
URL: http://beautifulflower.blogg.se
Postat av: Matilda

Klokt inlägg du!

2008-12-07 @ 14:03:28
URL: http://skulderbladsvingar.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback










RSS 2.0