Tanken på döden har aldrig skrämt mig men ibland är jag rädd för att livet inte ska räcka till för allt jag vill göra. Händelser de senaste åren, som när mamma dog, min syster Eva fick sin cancer och det som hände med min morbror har nog förstärkt den känslan. Fått mig att tänka.

Alla tror nog att jag är samma person som jag alltid har varit, en ensamvarg, osocial, att jag bara lever för och genom mitt arbete. Kanske började jag förändras redan när jag slutade med bridgen och började mitt och Lenas nya liv vi flyttade och började med hästarna? I så fall har jag inte märkt det förrän detta år.

Saker som innan varit viktiga är inte så viktiga längre. Det finns tid för annat också.

Jag har alltid utgått ifrån att alla känner mig som jag är, att de litar på mig och vet att jag finns där för dem när de behöver det. Kanske är det inte så och kanske räcker det inte, men jag kan inte ändra på det som hänt. Jag kanske borde vara mer öppen med vad jag känner?

Jag har upptäckt att jag är (eller blivit) väldigt mycket som min mamma. Rädd för konflikter, alldeles för undfallande och försynt, för lugn, för ödmjuk och för snäll. Kanske är de sidorna också mina positiva sidor på många sätt. Jag vet inte.

När jag började skriva min blogg var det för att jag behövde göra något annat än att bara arbeta. Något som kunde göra att mina drömmar inte handlar om dataprogram. Att tvinga mig själv att koppla av och ta det lite lugnare.

Jag kan känna mig ensam ibland men jag är alltid trygg med den kärlek som Lena och jag har och jag känner mig aldrig osäker om framtiden. Jag är alltid optimistisk om den. Utom kanske ibland när det gäller ekonomin, där jag kanske oroar mig för mycket.

Jag blev förvånad hur intresserad jag var att läsa om andra människor och hur de hade det. Jag upptäckte att väldigt många lider av ensamhet och otrygghet, dålig självkänsla, skadar sig själv, ätstörningar med mera.

Jag tycker om att skriva. Min största tillgång är nog sunt förnuft, vetgirighet, att vilja lära mig mer - fast bara om jag är intresserad. Därför blev det naturligt för mig att skriva i bloggen om hur jag ser på saker som andra människor inte riktigt klarar ut. Jag blev lite förvånad att så många skulle läsa och uppskatta det jag skriver.

Under det år som gått har jag lärt mig väldigt mycket, både genom det jag läst och vad som berättats för mig men också för att jag besvärat mig att ta reda på mer om hur vården fungerar, hur kuratorer och psykologer arbetar och hur forskningen är. För att jag alltid vill veta mer.

Dessvärre fungerar inte socialtjänsten och psykvården så bra för de unga. Det finns ofta ingen särskild behandling för dem utan de får samma behandling som vuxna. Det finns inte heller någon sekretess för dem som är under 18 år varför de som inte vill att föräldrar och andra ska veta hur de mår väljer att inte berätta om sina problem. Konsekvensen är att de skriver anonymt på internet i stället och försöker hjälpa varandra, vilket naturligtvis inte fungerar. Inte för barn är dumma men för att dom dras till personer som har samma problem. De kan inte heller lösa det.

Som vuxen och engagerad i dessa frågor möts man av förvåning men också av uppskattning. Några barn som mår dåligt har föräldrar som själva mår dåligt men de flesta har helt normala hemförhållanden. Orsaken att barn inte kan prata med sina föräldrar varierar från att de skäms för sina handlingar till att de inte vill vara till besvär. Dessutom utgår de ifrån att de vuxna ändå inte "förstår" eller orkar lyssna. Och så är det nog tyvärr också.

De få vuxna som seriöst försöker förändra situationen är för få. Det är ju vårt fel att det är så här. Vi måste rätta till det och visa att vi bryr oss om vad som händer med våra barn.

Man kan undra hur föräldrar kan undvika att märka hur deras barn mår, att de har armarna fulla av skärsår från rakbladen, att de spyr upp allt de äter och att de väger 10-20 kilo under deras normalvikt för sin längd. Jag undrar det. Men som är det är idag så sköter ungdomar sig själv, när de kommer hem från skolan går de direkt in på sitt rum och kommer bara ut för att eventuellt vara med på någon måltid. Vi har accepterat att det ska vara så.

En händelse i mitt liv för många år sedan, när en man som jag pratade med under tiden jag väntade på min pizza någon dag senare tog livet av sig har påverkat mig. Var det något jag sade? Nej, det var det nog inte, men jag vill inte uppleva det igen. Därför vill jag veta mer. I ett radioprogram på P1 berättade en av våra främsta experter på området saker som stämde helt med vad jag trodde, orsaken till självmord och hur man bemöter personer som har tankar om självmord.

Jag är inte rädd längre eftersom jag har kunskapen. Jag kan inte hindra ett självmord men jag kommer i alla fall inte att orsaka ett. Och jag är glad att jag intresserat mig för dessa frågor eftersom jag hade en väldig nytta av dem i mina första kontakter med min morbror efter hans självmordsförsök.

Under det gångna året har jag skrivit om många saker på min blogg och i en optimistisk anda försökt vara en medmänniska genom att ge råd och tips till andra. Det handlar om respekt, trygghet, ensamhet, vänskap, kärlek, tro och hopp. Vardagsfilosofi. Vanliga ungdomar är inte intresserade av sådant tjafs, i alla fall inte från en gammal gubbe som jag, men de som har problem med sin självkänsla och är i svåra situationer tänker mer på dessa saker.

Som äldre man på internet ses man på med misstänksamma ögon. Vad är mina motiv? Varför är jag intresserad av ungdomars problem? De som läser min blogg och har gjort det ett tag vet nog svaret och de nya läsare som tillkommer har själv fått bilda sig en uppfattning. Jag frågar i stället varför det inte är fler vuxna som är intresserade. Det är ju deras barn det gäller.

Min förhoppning är att försöka återupprätta de vuxnas anseende. Att få barnen att våga prata, våga vara ärliga, med föräldrar och andra vuxna i deras närhet så de kan få det stöd och den hjälp de behöver i sitt liv. Att det finns vuxna som vågar bry sig och inte bara tittar åt andra hållet.

Det som drivit mig vidare är alla positiva och tacksamma kommentarer jag får från barn och deras föräldrar. Och min envishet. Många har skrivit att deras jul detta år varit lite bättre, att de vågat äta lite av julmaten, vågat vara lite normala. Det är stort för någon som annars ser sig som ett missfoster.

Det tar 5-10 år i genomsnitt att bli frisk från en ätstörning. Jag kan inte ändra på det. Jag kan inte heller prata med alla, eller ens särskilt många. Men den oändliga tacksamhet man får när man bara gör det lite lättare för någon att leva, för någon att få ett hopp om en framtid eller för någon att sluta skada sig själv eller försöka ändra på sitt liv är värt mycket för mig.

Det finns också en grupp föräldrar som desperat försöker hjälpa sina barn och är medvetna om problemen men inte lyckas lösa dem. Av dessa får jag ofta uppmuntrande tillrop för att jag förstår lite om hur ätstörningarna fungerar och för att de tycker de får hjälp att förstå och hjälpa sina barn.

Det konstiga är att jag egentligen inte behöver hjälpa någon. Bara att visa respekt för någons åsikter, att orka läsa och kommentera, räcker ibland för att någon ska kunna hjälpa sig själv. En stund. Jag tror att det är en av dem saker som vuxna misslyckats med. Att få våra barn att känna att det är tillräckligt att vara sig själva.

Man måste inte vara smal, vacker och bedårande för att klara sig i livet. Man måste inte vara felfri, man får göra misstag. Livet är som sagt inte ett problem som ska lösas, det ska bara levas.