År som går

Tanken på döden har aldrig skrämt mig men ibland är jag rädd för att livet inte ska räcka till för allt jag vill göra. Händelser de senaste åren, som när mamma dog, min syster Eva fick sin cancer och det som hände med min morbror har nog förstärkt den känslan. Fått mig att tänka.


Alla tror nog att jag är samma person som jag alltid har varit, en ensamvarg, osocial, att jag bara lever för och genom mitt arbete. Kanske började jag förändras redan när jag slutade med bridgen och började mitt och Lenas nya liv vi flyttade och började med hästarna? I så fall har jag inte märkt det förrän detta år.


Saker som innan varit viktiga är inte så viktiga längre. Det finns tid för annat också.


Jag har alltid utgått ifrån att alla känner mig som jag är, att de litar på mig och vet att jag finns där för dem när de behöver det. Kanske är det inte så och kanske räcker det inte, men jag kan inte ändra på det som hänt. Jag kanske borde vara mer öppen med vad jag känner?


Jag har upptäckt att jag är (eller blivit) väldigt mycket som min mamma. Rädd för konflikter, alldeles för undfallande och försynt, för lugn, för ödmjuk och för snäll. Kanske är de sidorna också mina positiva sidor på många sätt. Jag vet inte.


När jag började skriva min blogg var det för att jag behövde göra något annat än att bara arbeta. Något som kunde göra att mina drömmar inte handlar om dataprogram. Att tvinga mig själv att koppla av och ta det lite lugnare.


Jag kan känna mig ensam ibland men jag är alltid trygg med den kärlek som Lena och jag har och jag känner mig aldrig osäker om framtiden. Jag är alltid optimistisk om den. Utom kanske ibland när det gäller ekonomin, där jag kanske oroar mig för mycket.


Jag blev förvånad hur intresserad jag var att läsa om andra människor och hur de hade det. Jag upptäckte att väldigt många lider av ensamhet och otrygghet, dålig självkänsla, skadar sig själv, ätstörningar med mera.


Jag tycker om att skriva. Min största tillgång är nog sunt förnuft, vetgirighet, att vilja lära mig mer - fast bara om jag är intresserad. Därför blev det naturligt för mig att skriva i bloggen om hur jag ser på saker som andra människor inte riktigt klarar ut. Jag blev lite förvånad att så många skulle läsa och uppskatta det jag skriver.


Under det år som gått har jag lärt mig väldigt mycket, både genom det jag läst och vad som berättats för mig men också för att jag besvärat mig att ta reda på mer om hur vården fungerar, hur kuratorer och psykologer arbetar och hur forskningen är. För att jag alltid vill veta mer.


Dessvärre fungerar inte socialtjänsten och psykvården så bra för de unga. Det finns ofta ingen särskild behandling för dem utan de får samma behandling som vuxna. Det finns inte heller någon sekretess för dem som är under 18 år varför de som inte vill att föräldrar och andra ska veta hur de mår väljer att inte berätta om sina problem. Konsekvensen är att de skriver anonymt på internet i stället och försöker hjälpa varandra, vilket naturligtvis inte fungerar. Inte för barn är dumma men för att dom dras till personer som har samma problem. De kan inte heller lösa det.


Som vuxen och engagerad i dessa frågor möts man av förvåning men också av uppskattning. Några barn som mår dåligt har föräldrar som själva mår dåligt men de flesta har helt normala hemförhållanden. Orsaken att barn inte kan prata med sina föräldrar varierar från att de skäms för sina handlingar till att de inte vill vara till besvär. Dessutom utgår de ifrån att de vuxna ändå inte "förstår" eller orkar lyssna. Och så är det nog tyvärr också.


De få vuxna som seriöst försöker förändra situationen är för få. Det är ju vårt fel att det är så här. Vi måste rätta till det och visa att vi bryr oss om vad som händer med våra barn.


Man kan undra hur föräldrar kan undvika att märka hur deras barn mår, att de har armarna fulla av skärsår från rakbladen, att de spyr upp allt de äter och att de väger 10-20 kilo under deras normalvikt för sin längd. Jag undrar det. Men som är det är idag så sköter ungdomar sig själv, när de kommer hem från skolan går de direkt in på sitt rum och kommer bara ut för att eventuellt vara med på någon måltid. Vi har accepterat att det ska vara så.


En händelse i mitt liv för många år sedan, när en man som jag pratade med under tiden jag väntade på min pizza någon dag senare tog livet av sig har påverkat mig. Var det något jag sade? Nej, det var det nog inte, men jag vill inte uppleva det igen. Därför vill jag veta mer. I ett radioprogram på P1 berättade en av våra främsta experter på området saker som stämde helt med vad jag trodde, orsaken till självmord och hur man bemöter personer som har tankar om självmord.


Jag är inte rädd längre eftersom jag har kunskapen. Jag kan inte hindra ett självmord men jag kommer i alla fall inte att orsaka ett. Och jag är glad att jag intresserat mig för dessa frågor eftersom jag hade en väldig nytta av dem i mina första kontakter med min morbror efter hans självmordsförsök.


Under det gångna året har jag skrivit om många saker på min blogg och i en optimistisk anda försökt vara en medmänniska genom att ge råd och tips till andra. Det handlar om respekt, trygghet, ensamhet, vänskap, kärlek, tro och hopp. Vardagsfilosofi. Vanliga ungdomar är inte intresserade av sådant tjafs, i alla fall inte från en gammal gubbe som jag, men de som har problem med sin självkänsla och är i svåra situationer tänker mer på dessa saker.


Som äldre man på internet ses man på med misstänksamma ögon. Vad är mina motiv? Varför är jag intresserad av ungdomars problem? De som läser min blogg och har gjort det ett tag vet nog svaret och de nya läsare som tillkommer har själv fått bilda sig en uppfattning. Jag frågar i stället varför det inte är fler vuxna som är intresserade. Det är ju deras barn det gäller.


Min förhoppning är att försöka återupprätta de vuxnas anseende. Att få barnen att våga prata, våga vara ärliga, med föräldrar och andra vuxna i deras närhet så de kan få det stöd och den hjälp de behöver i sitt liv. Att det finns vuxna som vågar bry sig och inte bara tittar åt andra hållet.


Det som drivit mig vidare är alla positiva och tacksamma kommentarer jag får från barn och deras föräldrar. Och min envishet. Många har skrivit att deras jul detta år varit lite bättre, att de vågat äta lite av julmaten, vågat vara lite normala. Det är stort för någon som annars ser sig som ett missfoster.


Det tar 5-10 år i genomsnitt att bli frisk från en ätstörning. Jag kan inte ändra på det. Jag kan inte heller prata med alla, eller ens särskilt många. Men den oändliga tacksamhet man får när man bara gör det lite lättare för någon att leva, för någon att få ett hopp om en framtid eller för någon att sluta skada sig själv eller försöka ändra på sitt liv är värt mycket för mig.


Det finns också en grupp föräldrar som desperat försöker hjälpa sina barn och är medvetna om problemen men inte lyckas lösa dem. Av dessa får jag ofta uppmuntrande tillrop för att jag förstår lite om hur ätstörningarna fungerar och för att de tycker de får hjälp att förstå och hjälpa sina barn.


Det konstiga är att jag egentligen inte behöver hjälpa någon. Bara att visa respekt för någons åsikter, att orka läsa och kommentera, räcker ibland för att någon ska kunna hjälpa sig själv. En stund. Jag tror att det är en av dem saker som vuxna misslyckats med. Att få våra barn att känna att det är tillräckligt att vara sig själva.


Man måste inte vara smal, vacker och bedårande för att klara sig i livet. Man måste inte vara felfri, man får göra misstag. Livet är som sagt inte ett problem som ska lösas, det ska bara levas.


Kommentarer
Postat av: S

Oj, genomtänkt!

Postat av: Sofie

Amen!

2008-12-28 @ 09:22:00
URL: http://onie.blogg.se/
Postat av: Sanna

Mycket känner man igen. Kika gärna in på min blogg under rubriken "Hälp! 00:29". Där kanske jag kan få några råd av dig, som är vuxen?

2008-12-28 @ 14:51:20
URL: http://recognize.blogg.se/
Postat av: S

sv: vart kom de ifrån?

Postat av: S

sv: Ahaa så du är där inne också ;)

Du är ju överallt :D

Postat av: S

Hehe ja det hade jag inte sett faktiskt.

Postat av: Sanna

Grejen är den att jag tycker det är sjukt. Det är så fel! Det är varken bra eller normalt att ta till sig att måsta kräkas. Och min vilja går inte ihop med mina tankar. Mina tankar vill gå ner mer i vikt, vill bli smal, måste, måste MÅSTE bli smal. Eller smal och smal, men känna sig nöjd i spegelbilden. Medan min vilja vet att det är så fel. Jag ska inte. Det finns så många mer "rätt" sätt att gå ner i vikt. Men mina tankar är så stora och mina ben drar sig självmant mot toan så min vilja får inte plats. Ångesten har tagit över min kropp.

2008-12-28 @ 18:32:37
URL: http://recognize.blogg.se/
Postat av: enmamma

Så många gånger jag med har undrat var är de vuxna?! Ser de inte sina barn att de mår dåligt, skärsår som du säger, spyr upp maten, tränar varje dag flera gånger om dagen, tappar i vikt utan att reagera?! eller är det en rädsla att inte våga se sanningen hos dom med tro?!

Ha en bra söndagvkväll.

2008-12-28 @ 19:47:15
URL: http://enmamma.blogg.se/
Postat av: Anorexiamamma

Jag känner också att de vuxna inte alltid finns där för våra barn, om de har valt att inte se, inte orkar, eller vad det är, det vet jag inte.



Men det finns även alldeles underbara föräldrar/vuxna som verkligen engagerar sig i sina egna och i andras barn, det ska vi komma ihåg. Du är ju en, Mats!



2008-12-29 @ 00:20:34
Postat av: stars in heaven

sv: Det hoppas jag med. Men det ser inte ljust ut för honom. Läkarna säger att det han har drabbats av är ett stort mysterium, ingen vet vad felet är. Att de aldrig haft något liknande fall tidigare. Det känns ganska skrämmande:/

Och om han någon gång skulle vakna så har han nog fått hjärnskador, tror dom.



Alltså Mats jag förstår inte att du kan skriva så bra. Som jag skrivit förut, du borde skriva en bok om just DETTA som du skrivit om nu.

Jag tror att många vuxna skulle tänka till då, eller i alla fall reagera.



Kram

2008-12-29 @ 00:22:01
URL: http://tisasdagbok.blogg.se/
Postat av: Astrid

Om inte du läst och kommenterat min blogg så mycket i år så hade jag nog trättnat och lagt ner helt. Tack för det.



KRAM

2008-12-29 @ 14:27:40
URL: http://bludder.blogg.se/
Postat av: Nilla

Halloj på dej...

Du är en underbar person som bara genom att lyssna kan hjälpa många...och det är kul att läsa det du skriver även om det är tunga ämnen...det kanske just därför många "drar åt sej öronen" framför allt vuxna...må så gott

2008-12-29 @ 14:40:37
URL: http://fnilla.blogg.se/
Postat av: Sara

Ett sådant inlägg var sannerligen på tiden - var är ni alla föräldrar???? Hur kan ni ha missat oss???

2008-12-29 @ 23:10:33
URL: http://nooneputbabyinthecorner.blogg.se/
Postat av: Jenny

Och hade vuxna människor, om så bara lyft blicken över sina egna barn hade vi kommit långt med denna problematik idag. Äs är inget som löses över äs - bloggar och diverse forum. Vi behöver medmänniskor (utbilade som icke) i vår dagliga tillvaro som ser oss som indivder.



Jag önskar och bedgar till alla föräldrar där ute som läser det här - SE era barn. Se dem, rör dem och känn dem. Inte bara ge, serva och anta.



Tack Mats.

2008-12-30 @ 00:14:55
URL: http://jennyhelgen.blogg.se/
Postat av: emma

jaha.. var fan ska man börja.. blev lite (helt) inne i ditt inlägg här, känns som om att jag känner mer mats nu än innan, och har jag inte tjötat om att jag bara pratar om mig och hör lite om dig..(jo!)





Jag kan egentligen mest upprepa mig. Du är enligt mig en på miljonen, att du tar plats och tid i ditt liv till något så oegistiskt som att försöka förbättra anonyma personers liv är........ja hitta rätt ord liksom..



även om du själv får ut något av det, glädje och kanske ett uns av ökad självtillit så är det ändå du som ger. Ger till mig.. till oss.. jag undrar om du vet vilken skillnad du faktiskt gjort. Och inte bara i mitt liv.

2008-12-30 @ 00:18:59
URL: http://dushi.blogg.se/
Postat av: emma

host ps glen washinton rules ds...

2008-12-30 @ 00:20:31
URL: http://dushi.blogg.se/
Postat av: Sofie

Hallå, jobbar du för mycket eller har ni snöstorm i Skåne?!

2008-12-30 @ 19:52:50
URL: http://onie.blogg.se/
Postat av: Fanny

Helt rörande , vackert skrivet!

2009-01-01 @ 22:42:21
URL: http://beautifulflower.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback










RSS 2.0