Bedårande är bra, eller?
"Jag skulle också vilja vara vacker, smal och bedårande
Jag är ute efter respekt, en känsla utav behag. Jag vill bara kunna bli älskad utav någon som mer än vän eller familjemedlem. Jag vill kunna älska mig själv!"
Jag vet att ätstörningarna inte alltid har med utseendet av göra, men det finns kanske ofta med någonstans i bilden ändå. Jag skrev till S:
Ju vackrare, smalare och mer bedårande man är, desto mindre kan man vara säker på att man blir älskad för den man är.
Idag skrev S i sin blogg mer om detta och jag tyckte hon formulerade det bra:
"Har ni inte tänkt på det egentligen, dem där vackra personerna på tv'n har inte dem lite svårt att veta om dem är älskade för att dem är sig själv eller är det bara för utseendet. Även om alla vill vara vackra, så är faktiskt alla det.
En del säger ju att ju vackrare en kvinna är ju svårare är det att få henne. Är det så, eller är det för att hon känner sig lurad, att hon inte vet varför mannen älskar henne, är det för att hon är vacker eller är det för hennes personlighet.
Innerst inne vill väl alla vi bli älskade för våran personlighet, eller?"
Det är inte fel att bry sig om sitt utseende, att vilja synas, men låt det inte leda till att du fastnar i en ätstörning.
kram
Åh Tack Mats, det här gjorde min kväll, tacktacktack.
Ibland förstår jag inte hur jag egentligen kan verka så förståndig när jag i nästa sekund är nere i botten och är sjuk.
De allra flesta är vackra, om man bara kan se det. Jag hör till de som ständigt får höra att jag är vacker, till och med från okända på gatan, och det har gjort mig väldigt reserverad faktiskt. För, hur vet jag att personen som flörtar med mig ser MIG och inte bara mitt yttre? Jag vill inte ha någon som vill ha en vacker kvinna (och jag kan inte se att jag skulle vara så mycket vackrare än andra heller), jag vill ha någon som skulle vilja ha mig oavsett hur jag ser ut, någon som tycker att jag fortfarande är fin om femtio år med rynkor och allt. Jag misstänker att det är så för de flesta som anses vara vackra, man blir mer försiktig. Dessutom så utgår andra ofta ifrån att man själv har utséendekrav på en partner och de vågar inte ens försöka bjuda ut en för att de inte tror att de har en chans, och man själv har svårt att avgöra hur utséendefixerade de som faktiskt vågar är på stört.
vackert skrivet. och man vill ju oftast bli älskad för sin personlighet, men ha ett attraktivt utseende också. de flesta bedömer ju både efter insidan, och utsidan. puss!
Haha jag klarade mig, jag blev inte uppäten :P
För mig känns det snarare som att jag inte kan bli älskad för min insida, och försöker kompensera upp detta genom att lägga all kraft på utsidan. Det skulle aldrig räcka i längden, det vet jag, plus det att jag bara kände mig tjockare för var dag som gick när jag gick ner i vikt som mest.
Men jag kan inte släppa det ändå... På något sätt känns det fortfarande som att det värsta scenariot skulle vara att bli tjock.
