Jag är vaken

Den är knepig. Och du som annars får många kommentarer dagligen så verkar det som om många kanske inte vet. Antagligen för att vissa har problemet med att säga det själv till föräldrarna och isåfall får den hjälpen och tycker det känns så pass mycket lättare. Medan andra inte vill mer än något annat att föräldrarna ska släpas med i det onda som är kring om en. Hade jag själv inte "bara" varit sjutton så hade jag förmodligen sökt hjälp om jag velat det. Men jag kan inte, eftersom mitt mående ligger fortfarande i mina föräldrars händer. Jag ska ta mig ur på egen hand. Tilliten till människor är så pass låg för min del. Eftersom jag en gång sa för mycket och hamnade hos SOC, och där sa jag att allt var missuppfattning. Jag mår bäst. Bäst av alla.

Jag vet inte, jag tycker inte att kuratorer ska få beté sig respektlöst och springa till föräldrar efter att ha lovat ett barn att 'det här stannar oss emellan'. Det måste finnas någon som man som ung kan tala med när man mår dåligt och som man kan lita på. Kanske är det dags att anställa andliga rådgivare/livscoacher på skolorna, i stil med präster men inte knutna till någon viss religion? Samtidigt så bör nog den här personen få larma skolvården om att någon mår väldigt dåligt, men utan att avslöja något av det som har sagts i fötrtroende.

GOD JKRAM

som "unge som mådde dåligt" tyckte jag det var helt i onödan som jag gav mitt förtroende till en kurator när denna ringde hem och berättade om mina problem. att prata med en utomstående fick mig att må okej, men när personen i fråga valde att informera föräldrarna började jag istället hålla tyst om hur jag mådde, vilket inte direkt hade positiv inverkan på mig. men jag led hellre i tystnad, vilket sitter i ännu.



tystnadsplikt är nog enda sättet att få ungdomarna att anförtro sig åt någon, å andra sidan är det förståeligt att föräldrarna måste informeras när det är allvarligt. å tredje sidan, lyckades jag vid "allvarligstadiet" få en terapeut att låta bli att ringa hem.



så jag vet inte. det viktigaste är väl att man har någon att prata med. om jag skulle få bestämma, skulle varje högstadium och gymnasium hade en egen psykolog...

hahaha du är knäpp!

GOD JUL!

"Jag ser mörkt på min framtid,

jag är optimist.

Jag är inte den som ger upp,

i sista taget."



En dikt jag fick av min far i höstas när jag berättat för honom att jag snart skulle bli tvungen att uppsöka ett sjukhus.

Min pappa har nästan alltid stöttat mig, och på ett sätt har jag på senare år låtit honom komma nära inpå min ångest och därför kan han förstå/acceptera de gånger jag inte orkar kämpa.



Jag gick mycket på BUP som yngre och tystnadsplikten är väl sådär. Gentemot föräldrarna sa min psykolog och läkare bara vad vi hade pratat om. Jag tycker problemet är att alla antecknar noga i journalen vad som sägs varje samtal. När jag blev inlagd skickades min journal från öppenvården till slutenvården och helt plötsligt kunde ALLA som arbetade på avdelningen läsa vad jag hade sagt till min psykolog i ett helt år. Allting vändes emot mig! Detta händer ju också inom vuxenpsyk.



Enligt mig finns det inget som heter tystnadsplikt inom vården.



Du får ha en jättebra julafton! :)

God Jul!



Det de gör är verkligen så att man inte kan prata med dem.

Jag tycker inte att föräldrarna ska veta om deras barn inte vill det. Annars kan det ju bli motsatt effekt, att barnet inte vill säga någonting. Och jag menar det är väl bättre att det får ut sina problem någonstans än ingenstans?! Kanske att det skulle vara ett undantag om kuratorn/psykologen anser att den själv är maktlös...?