Jag tror på känslor.
 
Hat och kärlek hör ihop brukar man säga. Varför är det så? Kanske för att man oftast hatar någon/något man har älskat. När man blir sviken är det lätt att hata. Det kan inte finnas hat om det inte funnits känslor.

Om man hatar sig själv är det ju också för att man tycker att man inte levt upp till att vara den person man tycker att man borde vara.

Men ibland hamnar hatet på fel saker tror jag. Många säger att som hatar sin egen kropp och sitt eget utseende. Jag tror det är fel.

Vad man hatar är egentligen att man inte kan acceptera sig själv som man är.

Hatet bidrar till att det också blir svårt att ändra färdvägen. När vi blir medvetna om något som vi gjort fel känner vi skam. Och det är känslan av skam som gör det svårt för många att komma tillbaka.

När det gäller ätstörningar tror jag skammen är väldigt betydelsefull. Hellre stannar man kvar ensam i avgrunden än att visa hela världen en värdelös person. För samtidigt som man förstår att ätstörning är en sjukdom, så har man själv valt sjukdomen. Man är skyldig till brottet. Och ska dömas.

Så frågan blir.

Leva med sjukdomen eller med skammen?
Det är enklare att lida fysiskt än psykiskt. Så är det bara.

Jag drömde i natt att vi skrev en bok. Vart annat kapitel var era berättelser från verkliga livet varvat med mina och era tankar om vägen tillbaka till ett friskare liv. Haha, den blev nog aldrig klar!

Tack till anorexiamamma för påpekandet: En viktig sak för dem som är sjuka i äs, att veta att någon stannar kvar och bryr sig, någon som inte sviker. Jag känner på mig att jag också skrivit om detta tidigare. Alla behöver en vän, eller en förälder, som inte sviker oavsett vad som händer, oavsett hur otrevlig man är.

Och vi hade trevligt igår. Jag är lättroad och det är alltid bra att vara!
Kram