Ensamhöna
Att vara ensam känns inte bra - inte om det är hela tiden. Varför vill man vara ensam då? Man vill nog inte men det är självkänslan som får en att känna att man inte duger åt någon.
Fast allt det där är kanske bara undanflykter. Man vill vara ensam för att slippa ljuga, för att slippa berätta sanningen. Sanningen är... ja vad är den? Obeskrivlig? Knappast. Outhärdlig? Nej inte det heller.
Sanningen är en grund att stå på. Oavsett hur dålig man är så blir man inte bättre av att ingen annan vet sanningen. Tvärtom är det. En del av din sanning om dig själv är bara lögner och saker som du tror därför att du inte orkar säga emot. Och ingen annan gör det heller - för dom vet inte vad du tänker.
Oj - det här blev verkligen utsvävningar och jag har ingen aning om hur det ska sluta!
Men jag kan inte ljuga. Dom som inte kan acceptera dig som du är är inte värda ett skit!
Kram
du skriver sjukt bra Matz. JISES
Ägget kom först, bara så att du vet.
mm ja ringde till slut dit nu...
Nej de äre fan inte.. detta är så sjukt jobbigt. Blivit av med 4 "kompisar" den här sommaren. 2 i bilolyckor, 2 som hängt sig. varför kunde inte ja få dö som vill?
Varför vågar ja inte hänga mej..
så svag....
Jo ja vet. Men ah, jag vet inte hur ja ska få motivationen till att bli frisk.. jag vill inte förlora den enda kontrollen jag har. Låter sjukt jag vet, men så är det. Jag hatar att inte ha.. kontroll.
Håller i princip med, fast det blir lite problematiskt att vara rakt igenom ärlig om det gäller nya bekantskaper. Man lockas ju inte direkt av att umgås med en person som mår dåligt och är nedstämd nästan hela tiden. Det är i alla fall min erfarenhet.
Faktum är ju att de flesta accepterar än som den man är men hur ska man kunna veta det när man själv kanske inte accepterar den? Hur ska man då våga ta kontakt och släppa folk in på livet? Svaret är inte att låta allt bero utan att jobba på att acceptera sig själv, tvinga sig till det och till slut vågar man möta andra människor.
