Jag hälsar ännu en gästbloggare välkommen. Camilla har nyss deltagit i bloggstafetten med sitt inlägg - Livet efter - som jag tycker är mycket tänkvärd. Ni hittar den på tungviktaren.blogg.se. Hennes inlägg nedan handlar om henne själv och hur hon fått bättre självkänsla genom att komma på... ja ni får läsa själv!

Jag trodde länge att jag var ett offer på riktigt att jag gång på gång hade blivit sviken av så kallade vänner. Under många, många år har jag varit utan en bästa kompis att viska och fnissa med. Jag har gått miste om mycket såsom en riktigt ordentlig tonårsfylla, hångel på en parkbänk, långa eftermiddagar med fika på café. Jag kände mig inte välkommen, missanpassad, utstött av alla jag träffade. Efter att halva gymnasietiden hade gått upptäckte jag att det inte var alla andra som hade svikit mig, det var jag själv. 17 år gammal var jag när jag kom på detta att det var jag själv som hade stämplat mig själv som det eviga offret. Allt detta på grund av en serie händelser på mellanstadiet. De personerna svek mig förvisso också men hur skulle de kunna veta att jag ville vara med och leka när jag inte visade det själv? Min bästa kompis hade precis flyttat till ett annat land, jag visste inte ens om jag skulle våga fråga ifall jag fick leka med de andra. Ensam som jag var tog jag alltså på mig rollen som ett offer och ensam förblev jag i ett flertal år. Först nu när jag har lämnat skolan bakom mig där jag gång på gång har klivit in en roll av självömkning kan jag ta för mig.

 Jag svek mig själv och gick miste om en del erfarenheter som många har men det har jag förlåtit mig själv. På sätt och vis har jag ju ändå fått andra erfarenheter som hindrar mig från att begå samma misstag igen. Nu ger jag inte längre upp och för första gången någonsin har jag aktivt börjat söka vänner som jag känner att jag kan lita på. Jag tror inte att de sviker mig, jag har slutat se mig själv som ett offer. Jag vet vem jag är och vad jag förtjänar. Mitt svek till mig själv gjorde att jag gav upp alltför lätt. När mina tankar vände hade jag fått hjälp att hantera den extremt låga självkänslan jag hade. En efterverkning av det svek som jag inte klarade av att hantera. Jag visste på ett sätt att jag hade en möjlighet att ta mig ifrån det här själv men det gjorde jag inte förrän för ett par år sen bara. Det jag vill säga är alltså att vi visst kan svika oss själva, jag ser det gång på gång hos andra människor som jag till sist såg det hos mig själv men det är aldrig försent att förlåta och gå vidare. Världen är hård, men sällan dömer någon annan dig så hårt som du själv. För tre år sedan hade den här texten sett helt annorlunda ut. Då hade jag riktat mina ord om svek till de jag hela tiden utsåg till syndabockar. Det är aldrig försent att göra upp med dina svikare om det så är andra eller du själv och börja om. Jag ger det här som en uppmaning till er att ta hand om er själva. Ni förtjänar det!

/Camilla, Tungviktaren