Vad jag tror om ätstörningar
Jag vill gärna berätta vad jag lärt mig, dels för att ni som lever med det ska rätta eventuella feluppfattningar och dels för att andra ska förstå mer. Jag bryr mig inte om att berätta om det rent tekniska, vilka sjukdomar det är och vilka olika varianter det finns utan mer hur jag uppfattar dem utifrån.
Naturligtvis stämmer inte allt här för alla - men kanske något för alla.
Man kan utveckla dom här sjukdomarna på olika sätt:
Det kan börja med att man vill banta, träna eller kombinera banta/träna för att bli smalare
Det kan vara att man mår dåligt och genom maten försöker ta kontroll över något i sitt liv
Det kan också börja med att man har någon typ av magsjukdom som gör det svårt att äta
Det kan vara i kombination med andra sätt att skada sin kropp (tex skära sig)
Det kan antagligen också vara en följd av andra sjukdomar, fysiska som psykiska.
Jag tror att den första varianten är den som ökat mest. Det är något av en trend att smal är vacker. Att vara smal är ett sätt för tjejer att hävda sig, visa att dom är något, visa att dom kan klara av något. En statuskamp mellan tjejer?
Sjukdomarna kan ibland smyga sig på, det börjar som en normal viktminskning men efterhand så ökar behovet att vara ännu smalare, kanske på samma sätt som plastoperationer, det finns alltid någon detalj man inte är nöjd med? Eller så är det ett mer målmedvetet sätt att skada sig själv för att slippa ta itu med andra saker som man inte orkar med.
Efter ett tag, om man fortsätter neråt och när kroppsfettet minskar, får man problem av fysisk natur. Mer hårväxt eftersom kroppen fryser, utebliven mens, trötthet och så småningom värre medicinska problem.
Det som är mångas största problem är emellertid hur sjukdomen påverkar psyket. Jag tror att dom flesta faktiskt mår bra under det mesta av tiden när man förlorar vikt och känner att man har kontrollen över sitt ätande, träning och "sitt liv". Det är bara det att under tiden har man blivit av med stora delar av det liv man hade innan. Vänner, social gemenskap, inte minst gemensamma måltider, möjligheten att äta något gott, ork att göra något roligt, möjligheten att resa och uppleva, koncentrationsförmåga till studier och så vidare.
Det är kanske så de flesta får ett uppvaknande. Vad gör jag? Ska det här kallas ett liv?
Då börjar den stora striden mellan de två jagen, den som vill behålla kontrollen och den som börjat upptäcka att det här var ett jävla misslyckande. Kanske ett i den långa raden. Där försvinner ofta det sista av självkänslan.
Fortsättningen blir ofta en kamp där viljan att komma tillbaka finns men oftast kommer till korta mot den falska tryggheten i sjukdomen.
Jag vet inte exakt hur behandlingen sker, det är nog både med matscheman för att bygga upp den fysiska orken och med samtal.
Utan att vara expert kan jag säga att det som jag tror är viktigast är att personer med sjukdomarna får en gnutta självkänsla. Om man inte är värd något kan man inte uträtta något.
Jag tror att man skall inse att inne i den sjuka personen, som visserligen verkar lite knäpp om man ska se bara på vad dom gör, finns en helt normal frisk hjärna som behöver få impulser utifrån för att klara att ens börja ta upp kampen med sjukdomen.
Mitt recept är att behandla de sjuka som en människa, en vän. De behöver sociala kontakter som inte dömer dom för varken deras tidigare misslyckanden eller deras nya misslyckanden på vägen tillbaka till ett friskare liv.
Dom behöver ständigt påminnas om att vägen är lång men den finns där om man bara orkar gå den. Dom behöver påminnas om att dom fortfarande är sitt inre och inte sitt yttre. Att dom har bra egenskaper och inte bara är värdelösa.
Dom behöver kramas och tyckas om. På riktigt!
Ja det finns mer att säga, men jag ser gärna att få lite feedback från er...
Kan bara hålla med om allt du skriver! Möjligtvis kan man kanske lägga till att anledningarna till att man drabbas ofta är de "ytliga" anledningarna. Därunder finns det en massa andra grejer som kan påverka en till sjukdomen. Jag har till exempel kommit att tänka på att min mamma oftat klagat över sin vikt under min barndom. Dessutom har flera i min släkt haft olika typer av missbruk och depression, så det kanske finns någon gen som knuffar mig ett litet steg närmare att må dåligt och sedan lösa det med att bli "missbrukare" av svält.
Har du läst Marya Hornbachers bok Wasted? Annars måste jag tipsa dig (och andra som läser det här) om att göra det! Det är en självbiografisk berättelse om Maryas liv som anorektiker och bulimiker. Hon skriver många insiktsfulla saker, och fick mig att börja ta lite fler steg mot ett tillfrisknande.
Brukar vara inne o läsa men har inte kommenterat förut!
Angående varför man utvecklar ätstörningar så tror jag att det väldigt sällen är bantning/utseendet som är den egentliga orsaken. När jag gått i behandling (har själv haft ätstörningar) så har jag sällan träffat någon som kan säga att dens ätstörningar började med att den bantade. Min erfarenhet är att det oftast ligger nåt annat bakom som visserligen tar sig uttryck i att man vill banta. Men jag tror sällan det är bantningen som är själva grejen.
Mina helt persoliga åsikter dock!
Yenka
Svar till S: Just nu känner jag ingen ork att läsa böcker alls, men kanske viktigare att de som har sjukdomen får reda på vilken bra litteratur som finns.
Jag är tacksam för dina kommentarer även om du väljer att vara anonym. Du har säkert dina skäl, det enda som "stör" mig är att jag måste svara på min egen blogg :)
Svar till Yenka: Tack för synpunkterna, och jag vet ju inte. Jag bara har fått en känsla av att det finns en trend som leder till att tjejer utan andra problem börjar träna hårt, banta, whatever bara för att hävda sig, visa att de klarar av det. Men det är bara en gissning!
För att se det från den ljusa sidan så ser du ju ut att få fler kommentarer när su tvingas svara på din egen blogg ;)
Är anonym mest för att jag inte själv har någon blogg, men också för att det känns lite underligt att bara slänga ut sin mailadress på allas bloggar. Vill inte att någon ska känna att "menar hon att jag borde maila henne nu?" eller liknande.
Här kommer lite spontana tankar såhär på söndagsförmiddagen på det du skrivit. Håller med ovanstående att bantning etc nog inte är den egentliga orsaker. Möjligen kan jag tänka mig att medias utbud av kroppsideal skulle kunna fungera som en utlösande faktor. Att säga att det skulle
vara en orsak är en tämligen enkell förklaring på ett sådant komplext problem.
Jag tror att i princip alla tjejer slänger en "avundsjuk" blick på reklampelarna. Jämför med sin egen spegelbild någon gång ibland. Läser på Aftonbladet om GI-metoden och tänker att det kanske vore något att prova. Men vad finns det som stoppar dessa tjejer sen? Efter 2-3 kg. är de nöjda och lever sitt liv precis som vanligt. Eller rättare sagt vad är det som inte stoppar alla de som blir sjuka? Vad är det som gör att detta slukar hela deras tillvaro?
Att punkta upp orsaker till sjukdomarnas uppkomst klingar inte helt rätt i mitt huvud. I mean, här talar vi om en sjukdom som är så komplicerad så att inte ens de bästa läkarna kan förklara eller bota.
Gillar att du får med det faktum att det jobbiga inte handlar om viktminskningen. De första kg man tappar kallade någon för "smekmånadsfasen" och det är verkligen sant. Man är bäst, man är odödlig och allting är så jäkla bra!
Sen kommer kampen...
Nej nu är det sluskrivet för idag! :)
Sara
Svar till S: Tack! Jag vill dock inte ha fler kommentarer utan bra kommentarer! Som tex. dina.
Svar till Sara: Jag håller helt med dig att jag inte kan förklara orsakerna till uppkomsten av sjukdomen.
Jag hoppas nå även andra än dom som är insatta i problematiken och för dom kanske det kan vara bra med några exempel.
Det var bra skrivit!! Och du ha förstått det mesta rätt.
Tack för din senaste kommentar med, nu ska jag tänka själv ^^
Äntligen någon som inte tror att det är för att man sett en planch med reklam från H&M. Det är inte ofta man orkar lyssna på vad folk tror är anledningen. Eller diskutera deras tro om att man är dum i huvudet för att man får en ätstörning. Men drar ju ofta sig undan för att man inte orkar förklara hela historien bakom. Tack för detta inlägg. Gulligt att du tog med min magsjukdom;) Som läkarna säger inte är någon anledning att bli sjuk i anorexi. Men jag blev ju det, vad bevisar det? Fortsätt skriv. Kram
Hej igen!
Vill egentligen bara lägga till lite efter att ha läst Saras kommentar!
Jag tror att när man väl är sjuk så är idealet är mycket stort problem , då helt plötsligt så känns det viktigt att se ut som de där H&M modellerna. Jag har alltid ansett att tjejer inte ska vara supersmala - har aldrig tyckt det varit snyggt och hade innan jag blev sjuk aldrig strävat efter det själv. Men sen när jag väl var sjuk så fanns ingen hejd, jämförde mig med allt o alla, inget var smalt nog. Det var då mitt eget ideal förändrades, då var det viktigt att se ut som modellerna eller helst ännu smalare. Jag strävade inte efter att bli smal - jag strävade efter att bli utmärglad. Och då när jag redan var inne i det sjuka tänkandet och beteendet så "hjälpte" självklart det sjuka kvinnoidealet till att driva mig längre och längre.
Yenka (igen)
Reagared lite på det du skrev om maktkampen och att jämföra sig. Jag har själv fått ta mycket skit för att jag är naturligt smal, kanske av avundjuka, men även smala tjejer har komplex ska alla som funderar på att svälta sig själva. Samtidigt så minskar nu trenden att vara pinnsmal har jag sett, bra för då kanske inte lika många hamnar i en ätstörning men idelaet vore väl om alla fick se ut som de var skapta, för efter all kritik mot klädskapare finns nu inte mycket snyggt för pinnsmala människor.
it's true. en jobbig sjukdom är det. vet fortfarande inte ifall jag vill leva ett sjukt eller ett friskt liv.
