Jag vill utveckla mitt resonemang från det föregående inlägget.

Villkoren för trygghet har förändrats för all framtid. Bristen på trygghet är som jag uppfattar det nummer ett i våra psykiska bristsjukdomar. Det är vi föräldrar som ska förbereda våra barn för livet. Är det då vårt fel att våra ungdomar saknar trygghet? Jag tror att vårt moderna samhälle bidrar i hög grad till dagens otrygga ungdomar.

Samhället har förändrats, speciellt vad det gäller teknik och media. Vi vuxna som har ansvaret för barnen har inte riktigt hängt med i teknikutvecklingen. Dessutom kan vi inte styra medierna. Världen var kanske inte en tryggare plats för 25 år sedan, men då visste vi inte hur illa det var!

Vår psykvård har förändrats så att vi inte längre i samma grad tar hand om och behandlar de som har psykiska problem. Det drabbar naturligtvis också barnen och andra närstående. Psykisk ohälsa föder ohälsa.

Mediernas rapportering har förändrats. Det gamla svenska ordet lagom har blivit ett fult ord. Allting som är något utöver det normala är bra. Kan man inte skilja sig från mängden är man en nolla. En osynlig nolla. Till och med om man är så dålig att man är mycket sämre än alla andra så är man bättre än lagom.

Därför är det tryggare att vara dålig än att inte vara någonting alls.

Familjen

Mängden tillgänglig information har mångdubblats. Det innebär att våra barn i mycket högre grad än förr får information från andra än skola och föräldrar. Då blir det också svårare för föräldrar att påverka barnens självkänsla.

Internet och mobilen har inneburit mycket positivt men det finns negativa aspekter som man lätt kan glömma bort. När man inte behöver se eller höra den man pratar med blir samtalet anonymt. Det innebär en osäkerhet och en otrygghet.

Det faktum att både ungdomar och vuxna idag använder ny teknik skapar också ett misstroende eller misstankar. Vi vet inte vad våra barn gör. Vi vet inte om vi vågar lita på deras omdöme när det gäller agerande på nätet, bilder, möten, osv.

Brist på förtroende skapar naturligtvis inte någon bättre grund för samtal utan tvärtom. Därmed skapar kanske den nya tekniken också problem i kommunikationer mellan barn och vuxna.

Tanken är att föräldrar och skola ska lägga grunden för barnens värderingar. Så är det inte idag eftersom varken föräldrar eller barn kan påverka eller kommentera den information som barnen skaffar sig själva på internet.

Jag tog nyligen upp en fråga om dagens barn blir dummare genom att de kan söka information i stället för att lära sig allting. Svaret är naturligtvis nej, men lika säkert är att våra barn blir mer otrygga. Anledningen är att barn inte alltid tolkar informationen på rätt sätt, ibland behövs en vuxen som kan förklara eller förmildra informationen.

Information kan tolkas på olika sätt beroende på erfarenhet. Information kan därför behöva förklaras av en vuxen

Nya hotbilder

Det finns många problem i världen idag och våra ungdomar känner till dem alla. Krig, svält, katastrofer, massmord, korruption bara för att nämna några.

Det finns också en hel del nya saker att oroa sig för, saker som kanske alltid funnits men som genom media och teknik blivit mer tillgängliga. Några exempel.

Klimat och miljö, hur ska det gå?

Skola, utbildning och arbetslöshet. Finns det någon framtid och var?

Kropp och träning. Måste man ha en snygg kropp för att hitta en partner?

Kläder och mode. Hur ska jag passa in och ändå skilja mig från mängden?

Mat och hälsa. Vad ska jag äta som är nyttigt och bra?

Vårt samhälle, vår utveckling, allt som vi tycker är så bra har en baksida. Vi är människor och tänkande varelser. Vi har all information och den säger oss att våra liv inte är trygga, vår framtid är inte trygg och våra vänner kan försvinna när som helst.

Då hjälper det inte mycket att mamma eller pappa säger att det ordnar sig. Vad vet dem, de har ju inte den kunskapen som jag har, de vet inte alla problem som jag har ställts inför och som jag kommer att ställas inför. De vet ju ingenting.

Finns det någon lösning på detta? Vi kan inte ändra på utvecklingen och jag tror inte heller att många skulle vilja vrida klockan tillbaka. Vi måste helt enkelt finna vägar som löser de nya problemen. Kanske är det så att ungdomar måste inse att de vuxna verkligen behövs och att vi vuxna måste förstå att vi behöver förändra vår attityd och vårt sätt att tala med våra ungdomar.