Jag sitter hemma hos min kompis i Göteborg och ser att det är fullmåne. Dags att krypa fram ur kistan...

Olycka och motgångar känner vi av genom att vi mår dåligt. Vi kanske inte klarar av det vi tycker att vi borde. Men om vi klarar av det, är det då en framgång?

Kanske. Fast mäter vi inte framgångar i hur andra ser på oss? Måste vi inte synas för att vara lyckliga? Är det inte så? Inte för mig. Jag är nöjd om jag kan göra något bra även om ingen ser det.

Jag tror det är så det måste vara. Vi kan inte vänta på att andra ska tycka om oss och tycka att vi är bra. Vi kan inte döma oss själva utifrån vad vi tror att andra tycker om oss.

Duger du för dig själv så duger du åt andra. Glöm inte det. Gräset har aldrig varit grönare någon annanstans, det är bara en synvilla. Gräset ser alltid grönare ut från sidan än om man ser det på plats. Uppifrån.

Beware!