Jag har inte skrivit på ett tag om ätstörningar. Jag vet inte hur många tusen bloggar det finns på detta tema och det är sannerligen obegripliga sjukdomar.

Det värsta är att självsvält, bantning och överdriven träning till en början fungerar som ett sätt att bli något som man vill vara, smalare, uppmärksammad eller att man känner att man tar kontroll över sin kropp. Men det går inte att utan vidare säga stopp. Svälten och självplågeriet blir en livsstil och en sjukdom.

Efter ett tag börjar man må dåligt. Och förstår att det här kanske inte var så himla enkelt att hantera. Men den finns ingen avstängningsknapp. Ingen ångervecka.

Man förlorar en del av sin egen personlighet eftersom sjukdomen påverkar hur man tänker, hur man agerar och hur man ser sig själv. Man förlorar självkänslan eftersom man märker att man inte klarar av något annat än att fortsätta ha kontroll över ätandet. Detta tar så mycket av ens energi att allt annat blir omöjligt.

Ändå handlar det inte bara om mat. Det handlar om anledningen till att man började.

Det kanske går att äta sig frisk, men det tar lång tid eftersom sjukdomen är starkare än personen. Det är inte heller så lätt att tänka att man vill tillbaka till det liv man en gång flytt ifrån. Viljan att bli frisk grumlas kanske av att man inte direkt längtar tillbaka heller.

För att kunna bli frisk måste man vilja det. För att vilja måste man kunna se ett nytt liv i framtiden. Inte det man hade innan. Man måste orka se framåt och inte bakåt.

Det är okej att vara rädd och känna sig misslyckad. Någon annan väg finns inte.

Läste just i Tessie's (Stars in heaven) blogg. Hon hade hittat en lista som fick för mer än ett år sedan. En övning om man har låg självkänsla och dåligt självförtroende. Ställ dig framför spegeln (OK eller nån annanstans) och läs detta 30 dagar i rad.

JAG ÄR...

Jag är en värdefull människa.
Jag är en person med värde.
Jag är vacker utanpå och inuti.
Jag älskar mig själv som jag är.
Jag har ett värde.
Jag är stolt över min kropp.
Jag förtjänar att älska och att bli älskad.
Jag kan utrycka mig själv ärligt.

Tessie undrar om det verkligen kan göra nån skillnad? Det trodde hon inte för ett år sedan, så listan hamnade i en låda och blev bortglömd.

Vad tror du? Fungerar detta. Jomen varför inte?

Tänk så lätt vi har att tro på oss själva när vi säger motsatsen. Jag är värdelös, ful, hatar mig själv och förtjänar inte att bli älskad. Det är ju väldigt lätt att tro på lögner som är negativa.

Så varför inte "överdriva" lite åt rätt håll och plötsligt tror vi på det!
Kram

Den 21 december förra året startade jag min blogg, oj har jag bara bloggat i två månader - det känns som om det var mer!? På julafton, tror jag, satt jag och läste lite bloggar och det var nog då jag skrev lite kommentarer till några som har problem med ätstörningar. Jag fick svar av Maya och Mathilda! Och det var nog så jag fick upp intresset att lära mig mer om dessa sjukdomar.

Jag vill gärna berätta vad jag lärt mig, dels för att ni som lever med det ska rätta eventuella feluppfattningar och dels för att andra ska förstå mer. Jag bryr mig inte om att berätta om det rent tekniska, vilka sjukdomar det är och vilka olika varianter det finns utan mer hur jag uppfattar dem utifrån.

Naturligtvis stämmer inte allt här för alla - men kanske något för alla.

Man kan utveckla dom här sjukdomarna på olika sätt:
Det kan börja med att man vill banta, träna eller kombinera banta/träna för att bli smalare
Det kan vara att man mår dåligt och genom maten försöker ta kontroll över något i sitt liv
Det kan också börja med att man har någon typ av magsjukdom som gör det svårt att äta
Det kan vara i kombination med andra sätt att skada sin kropp (tex skära sig)
Det kan antagligen också vara en följd av andra sjukdomar, fysiska som psykiska.

Jag tror att den första varianten är den som ökat mest. Det är något av en trend att smal är vacker. Att vara smal är ett sätt för tjejer att hävda sig, visa att dom är något, visa att dom kan klara av något. En statuskamp mellan tjejer?

Sjukdomarna kan ibland smyga sig på, det börjar som en normal viktminskning men efterhand så ökar behovet att vara ännu smalare, kanske på samma sätt som plastoperationer, det finns alltid någon detalj man inte är nöjd med? Eller så är det ett mer målmedvetet sätt att skada sig själv för att slippa ta itu med andra saker som man inte orkar med.

Efter ett tag, om man fortsätter neråt och när kroppsfettet minskar, får man problem av fysisk natur. Mer hårväxt eftersom kroppen fryser, utebliven mens, trötthet och så småningom värre medicinska problem.

Det som är mångas största problem är emellertid hur sjukdomen påverkar psyket. Jag tror att dom flesta faktiskt mår bra under det mesta av tiden när man förlorar vikt och känner att man har kontrollen över sitt ätande, träning och "sitt liv". Det är bara det att under tiden har man blivit av med stora delar av det liv man hade innan. Vänner, social gemenskap, inte minst gemensamma måltider, möjligheten att äta något gott, ork att göra något roligt, möjligheten att resa och uppleva, koncentrationsförmåga till studier och så vidare.

Det är kanske så de flesta får ett uppvaknande. Vad gör jag? Ska det här kallas ett liv?

Då börjar den stora striden mellan de två jagen, den som vill behålla kontrollen och den som börjat upptäcka att det här var ett jävla misslyckande. Kanske ett i den långa raden. Där försvinner ofta det sista av självkänslan.

Fortsättningen blir ofta en kamp där viljan att komma tillbaka finns men oftast kommer till korta mot den falska tryggheten i sjukdomen.

Jag vet inte exakt hur behandlingen sker, det är nog både med matscheman för att bygga upp den fysiska orken och med samtal.

Utan att vara expert kan jag säga att det som jag tror är viktigast är att personer med sjukdomarna får en gnutta självkänsla. Om man inte är värd något kan man inte uträtta något.

Jag tror att man skall inse att inne i den sjuka personen, som visserligen verkar lite knäpp om man ska se bara på vad dom gör, finns en helt normal frisk hjärna som behöver få impulser utifrån för att klara att ens börja ta upp kampen med sjukdomen.

Mitt recept är att behandla de sjuka som en människa, en vän. De behöver sociala kontakter som inte dömer dom för varken deras tidigare misslyckanden eller deras nya misslyckanden på vägen tillbaka till ett friskare liv.
Dom behöver ständigt påminnas om att vägen är lång men den finns där om man bara orkar gå den. Dom behöver påminnas om att dom fortfarande är sitt inre och inte sitt yttre. Att dom har bra egenskaper och inte bara är värdelösa.

Dom behöver kramas och tyckas om. På riktigt!

Ja det finns mer att säga, men jag ser gärna att få lite feedback från er...

När jag läser era kommentarer blir jag väldigt glad! Speciellt mest glad blir jag när jag får reda på att jag lyckats få någon av alla er som lever i en ständig kamp med ätstörningar att reagera, tänka till eller åtminstone märka att det finns några som bryr sig.

Jag har själv upptäckt många saker sedan jag började blogga.

Många, främst tjejer tror jag att jag bestämt kan säga, har inrättat sitt liv efter vad omvärlden ska tycka. Är jag smal, snygg, tillräckligt attraktiv?

Först trodde jag att man gjorde detta för att killarna ska tycka om dom. Men det tror jag inte längre. Snarare verkar det vara för att det finns andra tjejer som "sätter press" och "snackar". Precis som om det vore en tävling? Eller så har man fått för dig att man måste vara smal och vacker för att vara nöjd med sitt liv.

Om man inte mår bra så kan tydligen "att ta kontroll över maten" vara ett sätt som man jämställer med att ta kontroll över sitt liv. Att bli bättre är samma som att bli smalare. Träna mer, äta mindre.

Detta leder i sin tur ibland till olika ätstörningar där man inte kommer ur det hela och där både kroppen och hjärnan påverkas. Kroppen blir svagare och hjärnspöket som säger fortsätt, fortsätt, blir starkare.

Detta är hur jag uppfattar ätstörningar.

Jag tror att de flesta som har dem innerst inne vill bli friska, men det är oerhört svårt att på egen hand ta sig ur sjukdomarnas grepp. Man måste försöka finna sitt eget jag, därinne bakom sjukdomens falska ansikten. Man måste finns sitt värde innan man orkar ta en kamp mot sjukdomen.

Orka med att leta efter dig själv! Du finns där inne.
Kram

PS.
sara: svarat till dig på en kommentar. har inte din mailadress
anonym: har gjort ett försök, men varför är du anonym?