Många undrar om jag slutat blogga – en högst befogad fråga! Jag kan bara svara att jag egentligen inte vet svaret. För mig är bloggen en öppning när jag har något att skriva om, när jag har tankar eller funderingar som jag vill dela med mig.

Just nu är det inte så – jag har fullt upp med arbete och alldagliga rutiner och annat som jag inte är intresserad av att skriva om. Mitt arbete med större dataprojekt är som en mardröm som aldrig lämnar en – även om det inte är lika hemskt. Hjärnan mal på med tankar om jobbet vare sig man sover, arbetar eller försöker koppla av. Inte så bra – men så är det bara.

Förra veckan blev det emellertid en längre paus då jag och Lena gjorde en bilresa ner till medelhavet tur och retur. Allt var bra utom den hemska trafiken i de större franska städerna!

Paris är inte så romantiskt i en bilkö, då var det bättre med en Italian Coffée vid medelhavets strand i en liten stad som heter Agde.

En sak är säker. Jag kommer tillbaka – när huvudet är lite ledigt!

Tack för att ni inte ger upp :)
kram

Varje ny dag blir mer och mer värdefull.

Många är synskadade. Några är blinda. Väldigt många är förblindade.

Du kanske kan se andra. Du kan se hur fina andra är. Deras goda sidor, intelligens, skönhet. Du kan också se deras dåliga sidor, naturligtvis, men dem har du ofta överseende med. Det goda går före.

Men vad händer när du ser dig själv? Är du förblindad? Ser du inte?

Det finns sjukdomar som gör att vi har svårt för att se oss själva som vi är. Svårt att se något gott, något positivt. Svårt att se något som gör oss värdiga att leva med andra, de andra som ju är bra, goda, duktiga.

Sjukdomen är psykisk. ÄS är ett exempel. Som sjuk så ser man det sjukdomen vill se. Vi andra ser något helt annat. Vi ser personens egenskaper och utseende. Både goda och dåliga sidor. Den som är sjuk ser bara fel. Bara negativt.

Det går inte att vänta ut en sådan sjukdom. Man måste kämpa emot den. Man måste öppna ögonen litet i taget. Man måste tänka utanför det mönster som sjukdomen tillåter en. Kanske behöver man hjälp att göra det. En del av hjälpen är att man försöker hjälpa sig själv.

Man måste försöka se.

Fantasi, inbillning, tankar, drömmar och många andra ord har en sak gemensamt. Nämligen att motsatsen är verkligheten. Varför har då människan så många sätt att fly från det verkliga livet? Antagligen för att det behövs. Verkligheten är inte alltid som man vill ha den.

Vi behöver drömmar och fantasier för att komplettera verkligheten. Men jag tror det är farligt när vi gör över gränsen och börjar undvika verkligheten. Och livet. Man kan inte ersätta det verkliga livet helt och hållet med något annat. Varken spel, droger eller fantasier. Det kan gå ett tag men förr eller senare hinner verkligheten ifatt en.

Uppfinningsrika som vi är kommer vi människor på nya sätt att fly från verkligheten. En stor del av internet är en fantasivärld. En plats där man kan leva ett annat liv. Ett andra liv. Lite för bekvämt också. Det är alltför lätt att komma undan och alltför accepterat att göra det.

Jag har en teori. Vissa människor fastnar i tankar, drömmar, inbillning och fantasi. Jag tror en del av dem inte tror att de duger i det verkliga livet. De tror att livet måste vara som i drömmen eller att de själva måste leva upp till något som liknar deras fantasi för att de ska kunna bli älskade.

Så är det inte. Det är de som inte kan älska dig det är fel på. Du duger som du är.

Jag finns här i bakgrunden. Tycker inte om snö och vinter just i år.

Jag har inte haft rätt inspiration för den här bloggen. Min diktskrivande morbror har gått bort, för en vecka sedan. Det bara hände. Han somnade in och vaknade inte mer, det kändes som ett bra sätt. Och han hade gjort allt han ville. Hans skrivarvänner skulle visst skriva om honom i SDS nu. Det blir bra.

Så har jag satsat lite på kortspel. Bridge. Jag har spelat det tidigare också, men lite mer nu. I sommar ska jag åka till Belgien och spela i veteranernas EM.

Jag har saknat många här. Men jag är inte borta för evigt. Kram!