Heja Socialstyrelsen

...som nu har beslutat att det är lika bra (eller bättre) med kognitiv terapi som mediciner mot depressioner och ångest. Socialstyrelsen har (efter många års studier?) insett att terapi har färre biverkningar... Grattis Sverige!

kram på er!

Snösmältning

Oj vad tiden går fort. Sitter ensam hemma och fick bara lust att kolla vad som händer i bloggvärlden! Och nu är det snart vår, i alla fall i skåne (jag såg en myggsvärm idag utanför vår dörr!). Så mycket har jag inte att berätta heller eftersom jag mest bara arbetar. Ska till Teneriffa en vecka i slutet på mars och tvinga mig ha semester!

Hej hopp och kram!
mats

Hey there!

Jag läste någonstans att uthållighet (tålamod?) är den bästa egenskapen man kan ha. Jag tror att det ligger en del i det, särskilt om man tänker på arbetslivet eller livet som vuxen. Förmågan att inte ge upp, att aldrig tappa sugen, är nog värd en hel del. Det säger jag bara för att jag har den egenskapen!

Fast allt handlar om kärlek? Allt som är viktigt. Kärlek är förstås också annorlunda när man blir äldre. För mig är kärlek att våga vara ärlig, att våga vara som jag är. Att våga säga inte bara bra saker. Att lita på att kärleken finns.

Kanske är det svårare innan man vet det?

Livstecken

Jag saknar er och saknar att blogga! Men just nu kan jag inte riktigt fokusera på det. Har helt enkelt för många projekt på gång och jag hatar att göra saker halvdant. Vill inte heller logga in på msn för att bara ha tid en kort stund, därför är jag frånvarande.

Fast jag mår bra, bara så ni vet! Och kommer tillbaka. Om du vill berätta hur det är så maila - om du orkar - så lovar jag att svara.

Kramar!

Lever än!

Hej alla vänner. Jag är i Göteborg nu och ska vara här i en 3-4 dagar (mest arbete förstås). Jag har inte slutat att läsa bloggar, men som jag sa innan ska jag varva ner ett tag med bloggandet och läsandet. När jag får tillbaka skrivlusten så börjar jag kanske på en ny blogg, eller fortsätter med denna. Vi får se.

Tack för att du läst min blogg ibland! Vi hörs och ses igen.
Kram

Vintertrött

Tänkte bara förklara att jag är ruggigt oinspirerad just nu både för att blogga och att överhuvudtaget prata med någon. Det är bara tillfälligt kanske, men bara så ni vet. Det känns som jag måste göra något annat ett tag nu.

Kram!

Jag är inte långt borta

Hoppas ni har börjat det nya året bra! Jag har arbetat dygnet runt med en hemsida till vår travtränare som gått och blivit proffs (därför behövs ju en proffsig hemsida haha). Vad tycker ni? http://www.teamlorentzen.se

Detta år känns bra. Om ni ändå mår dåligt så finns det oftast en anledning bakåt i tiden. Det kan vara så långt tillbaka att man inte ens kommer ihåg (eller vill komma ihåg) varför man är nere. Men man kommer kanske inte ur det ändå?

Låt detta år bli det år då du tar upp kampen med det förgångna. Acceptera inte att må dåligt för andras skull. För att de svikit dig eller lämnat dig, för saker som har hänt dig, för det som du misslyckats med.

Ta fram det onda i ljuset och blås på det. Det är bättre att vara arg än ledsen.
Kram

Skenande fantasier

En av gårdagens stora nyheter var att 10 procent av alla gravida kvinnor har en ätstörning.  

Vad händer när det blir 20, 30, 40, 50, 60 procent. Vad kommer att hända i framtiden? Om Darwin hade levt skulle jag frågat honom, men nu får jag reda ut det själv!

Vad händer med barnen? De blir naturligtvis också smala, dels genom arvet och sedan genom miljöpåverkan. Se bara på barnen i Afrika. Deras mammor är vääldigt smala.

Framtidens människor blir smalare och äter mindre. I ett läge där planetens resurser börjar ta slut är detta naturligtvis mänsklighetens enda chans att överleva. De smalare blir de starkare och kan överleva längre utan mat.

Vad händer med dem som äter? En del orkar kriga om maten eller makten och tar död på varandra. De som har normalvikt eller mer vill ändå inte leva eftersom de anser sig vara feta och olyckliga. Dem försvinner på ett par generationer.

Välkommen 2069 till en smalare värld. Var rädd om din ätstörning, den är evolutionerande :)

Egenskapligheter

Många som läser min blogg har nog dåligt omdöme. Ja, haha, kanske inte just för att ni läser min blogg men låt mig förklara varför jag tycker det!

När jag var ung (yngre då...) så tyckte jag det var viktigt att vara bäst. Att stå i centrum och få uppmärksamhet. Detta var ju samma sak som att må bra. Världen belönar ju vinnare och ingen ser en förlorare.

Nu ser jag det annorlunda. Nu tycker jag att de bästa egenskaperna en person kan ha är ödmjukhet. Och att visa omtänksamhet mot andra. Egenskaper som var helt värdelösa för mig innan.

Många bloggare är väldigt ödmjuka. Och omtänksamma - gör mer för andra än för sig själv. Jag tror många av er är lika dumma som jag har varit. Ni kanske inte ens värdesätter att ni har de rätta egenskaperna redan? Det är väl dåligt omdöme!

Själv har har fått hålla på i över 50 år för att lära mig = ännu sämre omdöme hihi!
kram


I japan kör man med såpbubblor till nyår i stället för raketer. Ett miljövänligt och människovänligt alternativ!

Ett slut och en början

Tack för alla fina kommentarer och allt annat jag fått under 2008. Nu vill jag önska er en trevlig nyårsafton och ett underbart nytt år. Jag tror jag tar bloggsemester nu - ett par dagar.

Lova inte dig själv mer än du kan hålla, men gör det bästa du kan så blir det bra!
Gott nytt 2009. Kram

År som går

Tanken på döden har aldrig skrämt mig men ibland är jag rädd för att livet inte ska räcka till för allt jag vill göra. Händelser de senaste åren, som när mamma dog, min syster Eva fick sin cancer och det som hände med min morbror har nog förstärkt den känslan. Fått mig att tänka.


Alla tror nog att jag är samma person som jag alltid har varit, en ensamvarg, osocial, att jag bara lever för och genom mitt arbete. Kanske började jag förändras redan när jag slutade med bridgen och började mitt och Lenas nya liv vi flyttade och började med hästarna? I så fall har jag inte märkt det förrän detta år.


Saker som innan varit viktiga är inte så viktiga längre. Det finns tid för annat också.


Jag har alltid utgått ifrån att alla känner mig som jag är, att de litar på mig och vet att jag finns där för dem när de behöver det. Kanske är det inte så och kanske räcker det inte, men jag kan inte ändra på det som hänt. Jag kanske borde vara mer öppen med vad jag känner?


Jag har upptäckt att jag är (eller blivit) väldigt mycket som min mamma. Rädd för konflikter, alldeles för undfallande och försynt, för lugn, för ödmjuk och för snäll. Kanske är de sidorna också mina positiva sidor på många sätt. Jag vet inte.


När jag började skriva min blogg var det för att jag behövde göra något annat än att bara arbeta. Något som kunde göra att mina drömmar inte handlar om dataprogram. Att tvinga mig själv att koppla av och ta det lite lugnare.


Jag kan känna mig ensam ibland men jag är alltid trygg med den kärlek som Lena och jag har och jag känner mig aldrig osäker om framtiden. Jag är alltid optimistisk om den. Utom kanske ibland när det gäller ekonomin, där jag kanske oroar mig för mycket.


Jag blev förvånad hur intresserad jag var att läsa om andra människor och hur de hade det. Jag upptäckte att väldigt många lider av ensamhet och otrygghet, dålig självkänsla, skadar sig själv, ätstörningar med mera.


Jag tycker om att skriva. Min största tillgång är nog sunt förnuft, vetgirighet, att vilja lära mig mer - fast bara om jag är intresserad. Därför blev det naturligt för mig att skriva i bloggen om hur jag ser på saker som andra människor inte riktigt klarar ut. Jag blev lite förvånad att så många skulle läsa och uppskatta det jag skriver.


Under det år som gått har jag lärt mig väldigt mycket, både genom det jag läst och vad som berättats för mig men också för att jag besvärat mig att ta reda på mer om hur vården fungerar, hur kuratorer och psykologer arbetar och hur forskningen är. För att jag alltid vill veta mer.


Dessvärre fungerar inte socialtjänsten och psykvården så bra för de unga. Det finns ofta ingen särskild behandling för dem utan de får samma behandling som vuxna. Det finns inte heller någon sekretess för dem som är under 18 år varför de som inte vill att föräldrar och andra ska veta hur de mår väljer att inte berätta om sina problem. Konsekvensen är att de skriver anonymt på internet i stället och försöker hjälpa varandra, vilket naturligtvis inte fungerar. Inte för barn är dumma men för att dom dras till personer som har samma problem. De kan inte heller lösa det.


Som vuxen och engagerad i dessa frågor möts man av förvåning men också av uppskattning. Några barn som mår dåligt har föräldrar som själva mår dåligt men de flesta har helt normala hemförhållanden. Orsaken att barn inte kan prata med sina föräldrar varierar från att de skäms för sina handlingar till att de inte vill vara till besvär. Dessutom utgår de ifrån att de vuxna ändå inte "förstår" eller orkar lyssna. Och så är det nog tyvärr också.


De få vuxna som seriöst försöker förändra situationen är för få. Det är ju vårt fel att det är så här. Vi måste rätta till det och visa att vi bryr oss om vad som händer med våra barn.


Man kan undra hur föräldrar kan undvika att märka hur deras barn mår, att de har armarna fulla av skärsår från rakbladen, att de spyr upp allt de äter och att de väger 10-20 kilo under deras normalvikt för sin längd. Jag undrar det. Men som är det är idag så sköter ungdomar sig själv, när de kommer hem från skolan går de direkt in på sitt rum och kommer bara ut för att eventuellt vara med på någon måltid. Vi har accepterat att det ska vara så.


En händelse i mitt liv för många år sedan, när en man som jag pratade med under tiden jag väntade på min pizza någon dag senare tog livet av sig har påverkat mig. Var det något jag sade? Nej, det var det nog inte, men jag vill inte uppleva det igen. Därför vill jag veta mer. I ett radioprogram på P1 berättade en av våra främsta experter på området saker som stämde helt med vad jag trodde, orsaken till självmord och hur man bemöter personer som har tankar om självmord.


Jag är inte rädd längre eftersom jag har kunskapen. Jag kan inte hindra ett självmord men jag kommer i alla fall inte att orsaka ett. Och jag är glad att jag intresserat mig för dessa frågor eftersom jag hade en väldig nytta av dem i mina första kontakter med min morbror efter hans självmordsförsök.


Under det gångna året har jag skrivit om många saker på min blogg och i en optimistisk anda försökt vara en medmänniska genom att ge råd och tips till andra. Det handlar om respekt, trygghet, ensamhet, vänskap, kärlek, tro och hopp. Vardagsfilosofi. Vanliga ungdomar är inte intresserade av sådant tjafs, i alla fall inte från en gammal gubbe som jag, men de som har problem med sin självkänsla och är i svåra situationer tänker mer på dessa saker.


Som äldre man på internet ses man på med misstänksamma ögon. Vad är mina motiv? Varför är jag intresserad av ungdomars problem? De som läser min blogg och har gjort det ett tag vet nog svaret och de nya läsare som tillkommer har själv fått bilda sig en uppfattning. Jag frågar i stället varför det inte är fler vuxna som är intresserade. Det är ju deras barn det gäller.


Min förhoppning är att försöka återupprätta de vuxnas anseende. Att få barnen att våga prata, våga vara ärliga, med föräldrar och andra vuxna i deras närhet så de kan få det stöd och den hjälp de behöver i sitt liv. Att det finns vuxna som vågar bry sig och inte bara tittar åt andra hållet.


Det som drivit mig vidare är alla positiva och tacksamma kommentarer jag får från barn och deras föräldrar. Och min envishet. Många har skrivit att deras jul detta år varit lite bättre, att de vågat äta lite av julmaten, vågat vara lite normala. Det är stort för någon som annars ser sig som ett missfoster.


Det tar 5-10 år i genomsnitt att bli frisk från en ätstörning. Jag kan inte ändra på det. Jag kan inte heller prata med alla, eller ens särskilt många. Men den oändliga tacksamhet man får när man bara gör det lite lättare för någon att leva, för någon att få ett hopp om en framtid eller för någon att sluta skada sig själv eller försöka ändra på sitt liv är värt mycket för mig.


Det finns också en grupp föräldrar som desperat försöker hjälpa sina barn och är medvetna om problemen men inte lyckas lösa dem. Av dessa får jag ofta uppmuntrande tillrop för att jag förstår lite om hur ätstörningarna fungerar och för att de tycker de får hjälp att förstå och hjälpa sina barn.


Det konstiga är att jag egentligen inte behöver hjälpa någon. Bara att visa respekt för någons åsikter, att orka läsa och kommentera, räcker ibland för att någon ska kunna hjälpa sig själv. En stund. Jag tror att det är en av dem saker som vuxna misslyckats med. Att få våra barn att känna att det är tillräckligt att vara sig själva.


Man måste inte vara smal, vacker och bedårande för att klara sig i livet. Man måste inte vara felfri, man får göra misstag. Livet är som sagt inte ett problem som ska lösas, det ska bara levas.


Kärlek eller uppmärksamhet

Vi söker alla kärlek men vad är det egentligen vi letar efter? Är det någon att hålla om, någon som bryr sig eller kanske någon som man själv kan älska? När man är ung är det förvillande med vad som är vad. Särskilt som tjej tror jag man är osäker på vad killarna egentligen vill ha? Är det sex eller kärlek? Är det mig eller bara någon?

Ingen vill stå ensam kvar.

Det finns ingenting som kan kompensera längtan efter kärleken. Vi vet att kärlek kan innebära både höjden av lycka och bottenlös besvikelse men att vara utan kärlek är ändå sämre. Att inte känna något alls är värre.

I vår strävan efter kärlek tror vi att uppmärksamhet är bra. Att synas. Att märkas. Att vara någon. Att bara vara sig själv kommer ju inte att räcka långt. Tror man.

Ja - så kanske det är. Men om vi blir älskade för något vi inte är så kommer det nog inte heller att leda till något varaktigt? Du kanske vill ha någon just nu och inte tänker så mycket på vad som händer sedan? Men ändå vet du att när du väl älskar någon och lämnar ut dig själv till en annan person så vill du att det ska vara för evigt.

Vet man nånsin det? Nej - det kan man inte veta.

Men man kan nästan vara säker på att kärleken inte är äkta om personerna inte heller är äkta.

kram

Vägvalet?

Upp eller ner. Höger eller vänster.

Vi ställs hela tiden inför olika val. Hur ska man veta vad som är det rätta? Varför är det så jobbigt att välja?



Jag tror vi påverkas av vårt minne. Vi kommer ihåg den gången när vi gjorde fel val och vi vill inte uppleva det igen. I stället blir vi stående som åsnan mellan hötapparna, förlamade av ångest och kommer ingenstans förrän vi absolut måste. Och eftersom vi skjuter beslutet framför oss så länge det går kanske det blir en impuls som avgör i stället för att det är ett genomtänkt val?

Jag tror på logik men även mina "smarta" val är ofta fel. Så är det bara! Saker ändras.

Det enda sättet att bli bra på att välja är att inse att vi bara kan göra ett val. När vi väl gjort vårt val bland flera alternativ måste vi förutsätta att vi valt det rätta. Ingen ånger. Ingen panik.

Vi gjorde det som verkade bäst just då. Det verkade inte fel när vi gjorde det.

Om saker och ting förändras - och det gör det ju hela tiden - får vi lära oss av våra misstag och kanske göra ett bättre val nästa gång. Våga erkänna dina misstag och lär dig av dem.

Om man gör om samma misstag så har man inte förstått att man gjorde fel

Om man lnte litar på sina val är det svårt att tro att de är de rätta

kram
(haha - så här blir det när man vill skriva något men har dålig fantasi...)

Hemligheter

Har funderat lite mer på det ämnet, med vad proffessionella pratare borde göra i frågor om sekretess.

För att kunna berätta om svåra och kanske livsavgörande saker för en annan människa krävs ett stort förtroende. Jag anser att det är vården och de anställda där som måste skapa detta förtroende. Jag antar av era svar att detta inte sker.

Först och främst bör dom väl upplysa om vad som gäller. Man bör ha rätt att veta vad som eventuellt kommer att föras vidare till föräldrar eller andra personer inom vården.

Om en person berättar om självmordstankar eller ännu värre planerar självmord kan det ju vara svårt att behålla den hemligheten. Men om man är psykolog är det väl ens yrke att utvärdera risken, är detta en person som verkligen kommer att begå självmord eller bara en person som har svårt att finna mening med livet?

Som det är nu tror jag det är lättare att tala om sina problem som anonym eller kanske skriva om dem i din blogg, men det leder ju inte alltid till att man får den hjälp man behöver. Det finns ju dessutom risken att man får fel hjälp eller att situationen förvärras.

Om du har samtal med kurator, psykolog eller liknande så fråga vad som gäller. Det är din rättighet att veta. Det är tryggare för dig att veta. Dessutom kanske du ger en signal att denna information bör ges till alla.

Det är inte heller så bra om du undviker att berätta saker för att du oroar dig för att någon ska få veta. Jag hoppas att de som är utbildade på detta ska kunna bättra sig och inte vända sig till andra med information om dig om de inte anser det vara absolut nödvändigt. Om detta sker tyder det på att deras utbildning inte är tillräcklig.

Ännu värre är det förstås om man inte söker hjälp alls på grund av att man inte tror man kan lita på den man ska prata med.

Jag tror att utbildningen är dålig faktiskt när det gäller just barn och ungdomar. All psykvård exempelvis går ju i stort sett ut på att ge barn samma behandling som vuxna och det förstår ju alla med sunt förnuft att det är skillnad.

Våga prata om detta, om inte vården kan skapa ett förtroende så får du hjälpa till. Fråga! Det är ju ditt liv och din hälsa det gäller. Du måste vara en del i din egen vård och våga vara det. De som försöker hjälpa dig vill säkert väl, men de behöver mer hjälp och en del av den hjälpen kan du bidra med.

Detta är bara mina tankar, jag kan ha fel om saker förstås, men det kommer ni säkert att berätta för mig!

kram

God jul och tack!

Tack för alla svar och synpunkter på förra inlägget. Jag förstår att många väljer att inte berätta om sina bekymmer om man inte kan lita på att den man pratar med bevarar ens hemligheter. Det känns väldigt fel att det ska vara så.

Jag är glad att ha er som vänner och att ha ert förtroende. I dagens samhälle är det tyvärr alltför ovanligt att barn och vuxna kan lyssna på varandras åsikter med respekt. Vi behöver det i alla åldrar. 

Man behöver känna trygghet och tillit för att kunna växa och utvecklas.

Ha en underbar julafton!
kram


Blåggår

Kom på att jag haft min blogg ett år igår. Det känns som om jag har haft den mycket längre :) Inte på ett långtråkigt sätt utan på ett bra sätt. Jag fortsätter.

Vi ska fira julen den 23:e, alltså i morgon, bara för att våra barn ska kunna komma (tre av fyra). Det är dock väldigt svårt att få det till julstämning när det regnar och blåser halv storm - men vi får anstänga oss lite så går det nog bra!

kram

Söndag

I och med att jag under helgerna ska försöka undvika att arbeta och i stället vara lite social blir det mindre tid vid datorn för min del nu. Men om vi inte hörs på annat sätt vill jag önska en god jul till alla.

Jag har märkt att det där med mail har blivit omodernt bland de unga. Blogg, msn, communities orkar man men mail är ju hopplöst omodernt :) Är det så? Maila gärna svar haha!

kram och hoppas ni kan ha en underbar helg

Tippex

Nej Jane, jag vill inte ha gratis smink.

Jag har skrivit en del böcker och gett ut två tidskrifter i ett specialämne (bridgespelet) för sådär en 25-30 år sedan. Då hade jag ingen dator. Man fick skriva på en skrivmaskin, och om det blev något man ville ändra på så fick man skriva om hela sidan! Eller använda Tippex...

Inte heller fanns det stavningskontroll på skrivmaskinen så det blev ju då en följd att du antingen lärde dig att stava eller så fick du skriva om hela sidan ändå...

När man läser igenom något man själv skrivit för ett tag sedan så finns det alltid något man vill ändra på, eller skriva om på ett bättre sätt. Det är något som man kan uppleva jobbigt - eller tycka att det var dåligt skrivet, men det är bara ett bevis på att man utvecklas.

Så är det också när vi tänker på annat i vårt liv. Vi är inte alltid så nöjda med det vi har gjort innan.

När man skriver en bok finns ju möjligheten att skriva om och bearbeta om och om igen men det mesta vi skriver gör vi ju klart med en gång, därför blir det inte heller alltid så bra som vi skulle vilja.

Det är väl samma med allt annat vi gör. Våra liv får vi inte göra om eller bearbeta. Inte sudda ut. Det vi gör blir inte alltid så bra, men nästa gång kan vi göra det bättre!
kram

Nyvaggad?

Jag vaknade nyss och det har tydligen varit en jordbävning i Skåne. Jag har varit med om en i Tokyo för en 15 år sen, men nu sov jag mig igenom den. Kanske lika bra det. Nu ska jag till tandläkaren.

Kram. Hoppas er dag börjar bättre!

Julstämning

Nu så här i julklappstider är ju trender inom modet viktiga. Jag har tänkt att önska mig en ny mössa i julklapp och jag behöver lite tips om moderiktiga huvudbonader. Vissa kommer nog att anse att tomteluva passar mig bäst, men tänk på att det är kallt ute ibland! Jag vill inte frysa...

Förr i tiden - alltså ni vet då innan internet fanns - var modet enklare. Man behövde bara försöka se ut som alla andra så blev man accepterad. Eller i alla fall inte mobbad för mer än tandställningen och att man inte vågade slåss.

Nu är det svårare. Nu är modet ungefär som politiken, man ska tycka som alla andra men ändå ha en egen åsikt....

Kläderna ska visa vem man är, hur gammal man är, vilken grupp man tillhör och man ska absolut se ut nästan som någon annan men ändå inte. Helst "nästan men ändå inte" som en modell eller nån annan tv-stjärna.

Pengar är inget problem. Kläder får ju kosta hur mycket som helst. Och jag är beredd att låna ut till dem som ska handla. Hjälp mig nu, vilken mössa ska jag önska mig för att se ut som en bonde som söker fru fast jag redan har en. Fru alltså.

Ni kan ju passa på och skicka med er önskelista ifall det blir en tomteluva i alla fall :)
kram

Tidigare inlägg Nyare inlägg



RSS 2.0

Discover Suzzie Tapper!