Okej då, den här gången...
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan i slutet av december förra året
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Hade bara läst någon enstaka och hade väl egentligen ingen aning om nånting...
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Min egen? Antagligen eftersom jag fortsatte.
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag vill absolut inte läsa dom igen. Jag läser aldrig mina gamla inlägg. Man måste se framåt haha
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Cirka 25, jag läser inte alla inlägg, men tittar in när dom uppdateras
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex.
Endast dagboksbloggar
7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Jag läser nog egentligen inte bloggar för att jag tycker om bloggen utan mer för att jag kommit att tycka om eller vara intresserad av personen som skriver?
8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Se ovan. Jag tycker egentligen inte att någon är lik mig ... (tur för dom haha)
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Dom har inte berättat för mig vad dom tycker. Jo Camilla (min sons flickvän) tycker jag ska fortsätta.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Tror att dom skulle tycka det om dom läste det.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag tänker inte i dom termerna. Jag skriver om det jag tänker för stunden.
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag skulle aldrig skriva något som kunde skada en annan person.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Inte alls.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, absolut.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja, Alma. Och jag hoppas få möjlighet att träffa fler.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej inte att blogga men kanske att läsa andras bloggar.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Kanske inte sårad men konfunderad. Försöker ta kritik på ett positivt sätt och respektera även anonyma kommentarer.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej egentligen inte.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det är alldeles för roligt och tar därför mycket tid.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Jag vet inte faktiskt. Hoppas att jag gör det.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Påverkar man varandra så borde det på sikt påverka kulturen. Kanske inte mycket, men ändå. Ja.
22. Avslutningsvis: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag har fått nya vänner och tagit mig mer tid till avkoppling.
Ja det var det. Förresten så har jag väldigt mycket att göra just nu - bara så ni vet!
Lite konstigt egentligen...
Ett lämpligt CV:
Målmedvetenhet (sträva mot ett uppsatt mål)
Självdisciplin (inte avvika från den givna vägen)
Smarthet/Intelligens (alla ska ju luras)
Matematiskt sinne (allt ska ju räknas)
Matkunskap (vad är nyttig mat)
Envishet (inte ge sig i första taget)
Kondition (träningen ska klaras)
Det är ju rätt bra egenskaper.
Jag bara tänkte....
kan dom egenskaperna inte användas på ett bättre sätt?
Jo, jag kanske driver med er - men visst är det konstigt!
Ovanligt vanliga vanor
Behövs ett lite positivt inlägg också. Det finns många saker som man kan göra till goda vanor. Nu tänker jag mest på saker för min egen del.
Vanor som jag tror jag redan har
Jag är positiv till det mesta
Jag tycker om att glädja andra
Jag brukar komma i tid
Jag pratar inte skit om andra (om dom inte förtjänar det haha)
Vanor som jag behöver jobba med
Äta frukost och äta på regelbundna tider.
Motionera (lagom mycket)
Inte låta så sur. Ibland låter man ju sur och ilsken fastän man inte är det.
Inte arbeta mer än nödvändigt...
Sluta röka (eller minska på rökningen)
Så - nu har jag ju varit duktig.
Kram på er.
Vem lurar vi?
1 Jag är för trött
2 Jag har inte tid
3 Jag är på dåligt humör
4 Jag har ingen lust
5 Jag är stressad
6 Jag kan inte
7 Jag är på för dåligt humör
8 Jag tycker det är tråkigt
9 Jag klarar det inte
10 Tidpunkten passar inte mig
11 Det är ingen idé
12 Det är för kallt/varmt/blåsigt
13 Jag har inte råd/det är för dyrt
14 Jag ska göra nåt annat
15 Jag har inget att ta på mig
16 Jag orkar inte
Är det konstigt att man alltid sitter hemma?
Jag är bikiniklar???
Det handlar förstås om BMI och jag tycker inte om att det fokuseras så mycket på vikt och utseende i mediavärlden. Men man ska inte heller döma utan fakta så jag gick in på hemsidan för att kolla vad det handlar om. Jag blev lite överraskad av mängden av fakta men tyckte också att det fanns en del bra saker att lära sig.
Tror att många underskattar hur mycket kroppen förbränner bara genom att man gör ingenting.
Gjorde en test också och resultatet stämmer förvånansvärt bra haha:
Personlig utvärdering:
Du har både goda vanor och dåliga vanor. Du har en jämn blandning av dem, och skulle säkert behöva bli av med ett par av de dåliga.
Kost: Delar av dina kostvanor fungerar bra, men det finns också områden där du skulle må bra av att ändra dina vanor. Goda kostvanor ger energi och gör det lättare att hålla vikten.
Motion: Du rör dig regelbundet, men du skulle säkert må bra av att öka din motion. Regelbunden motion och träning ökar ditt välbefinnande och ger energi.
Välbefinnande:
Du har kloka sömnvanor, så håll fast i dem.
På vissa områden tyder allt på att du kan få ditt sociala liv att fungera bättre.
Du ser ut att vara bra på att undvika stress - och hantera den, om den trots allt skulle uppstå.
Du är uppenbarligen oftast på bra humör, vilket gör det lättare för dig att hantera motgångar.
Fast det där att jag rör mig regelbundet stämmer inte såå bra! Lite promenader men inte så ofta.
Nu hoppas jag att ni får en kanonhelg i det fina vädret.
Kram
Vart är man på väg?
I måndags var jag i Göteborg och skulle åka till en gata som låg vid Nya Varvet. Tog av vid fel avtagsväg och körde åt fel håll och fick vända, köra tillbaka och ringa Lena.
I tisdags skulle jag ta mig från Strömsnäsbruk i småland till Glimåkra i norra skåne. Och jag hade kollat kartan!
Men när jag kom till Älmhult insåg jag att jag hade kört ett par mil för långt, hrm.
Nog för att GPS kommer från rymden på nåt sätt men Inte visste jag att G:et stod för gud haha.
Denna stjäl jag från Maya, den är suverän:
"Om man inte vet vart man ska, är det ingen idé att skynda sig.
Man vet ju ändå inte när man är framme"
(Nalle Puh)
Frihet och ansvar
Föräldrar tillämpar ofta principen frihet under ansvar. Det är rätt bekvämt. Barnen får göra som dom vill under eget ansvar och man kan lita på sina barn. Därför behöver man inte kontrollera det dom gör.
Föräldrarna kan syssla med sitt och barnen är små änglar.
Barnen gör det dom ska. Ljuger aldrig och mår alltid bra. Haha.
Se dig i en annan spegel.
Världen är inte perfekt och inte människorna heller.
Se dig själv i en annan spegel. Se dig själv i ögonen. Dina ögon är det enda du behöver se. Världen väntar på dig och det finns någon som behöver dig. Någon som vill älska dig. Det finns hopp.
Kontraorder
Idag fick vi årets första föl, en svart hingst.
Och tack för allt stöd. Och Alma, så lätt slipper du inte undan haha!
Trött - lite
Hade faktiskt funderingar på om jag skulle lägga ner skrivandet i min blogg, det känns som om jag har sagt det mesta redan. Eller kanske ta en paus. Jag får fundera på det.
Edit: Rättat efter LillaJags kommentar!
Bara för att jag är på ett strålande humör
Jag har upptäckt en sak. Jag har lagt in lite länkar till olika personer som läser min blogg men det finns många som jag nog glömt lägga in. Likaså bevakar jag säkert inte alla dom bloggar som jag egentligen vill kolla.
Så skriv nu en kommentar och berätta om du vill att jag ska läsa din blogg eller länka till den. Eller en kommentar i alla fall så jag vet vilka som egentligen läser...
Alltså, var det bara två glas jag drack?
Edit: (söndag)
Svar till Sanna: Det är inte svårt att komma ihåg saker när man är intresserad. Dessutom fungerar det inte så att jag läser alla bloggar ordagrant. Jag såg en repris på Erin Brokowitz igår haha - jag är nog som hon!
OK då, kanske inte lika snygg...
Sanning och konsekvens
Oavsett vad jag skriver här och att ni läser det så tror jag inte att det hjälper mot ätstörningar. Kanske någon kan ta vara på några tankar, men jag tror att den verkliga starten mot ett friskare liv ligger i att man kan ta sig ur den själsliga ensamheten och hitta en vilja att bli frisk.
Många berättar sanningen i sin blogg. Det gör att man kan engagera sig - om man vill - och komma med förslag eller kommentarer. Kanske bara visa att man läser. Jag önskar att det vore lika enkelt ett berätta sanningen i verkligheten eftersom jag är säker på att fler andra vuxna också skulle lyssna och förstå bättre, kanske engagera sig och då kunna hjälpa till. Eller kanske vara ett stöd och en social kontakt.
Det finns en väg ur ensamheten. Förstå att det inte är skamligt att vara sjuk.
Men jag vet att det är mycket svårare.
Kramar
Hej vår
Oj vad det är skönt att det är vår. Lena kom hem från Göteborg igår och det första hon säger är: Vad kallt det är här, bara 9 grader. Jaha, men vilka krav vi har nu då!
Våra hästar får nu vara ute dygnet runt, men vi ger dom ju mat ändå. Fast det blir ju lättare med hanteringen. Vi har bara två fölston kvar hemma på vår gård och dom ska vara här ungefär en månad till sen ska dom iväg till häst-BB...
Våra andra hästar är på en annan gård, där vi har träningsavdelningen och bete. Och idag skiner soolen.
Jag får ofta frågan varför jag är så intresserad av ätstörningar o sånt. Jag har ju till och med lagt det som en egen kategori av inlägg. Jag förstår att många undrar och det är väl bra att ni frågar saker om ni undrar.
Just nu känner jag att mitt intresse beror på flera saker. Jag tycker det är roligt att blogga och att läsa och kommentera. Jag är en person som funderar mycket kring känslor och tankar. Jag märker att många uppskattar en kommentar och att någon läser deras blogg som ibland är ett rop på hjälp - fastän det inte sägs.
Ätstörningar är ensamhet och dålig självkänsla. Jag vill visa respekt och vara en medmänniska. Konstigare är det egentligen inte. Och jag tror att det uppskattas och att det till och med kanske kan hjälpa en person att bara någon bryr sig. Hoppas det.
Var det bättre nyss
Jag tror att en människa mår bäst att leva i nuet. Visst är det bra att ha minnen och att se framåt, men det är ju nu vi kan göra saker och påverka något.
Jag skulle vilja påstå att internet handlar mest om det som redan har varit. Vi tittar på nyheter som hänt, bilder som tagits, saker som redan har skrivits. Har vi drabbats av nostalgi? Var det bättre förr?
Kanske, kanske inte. Men i stället för att göra något själv så kollar vi vad andra gör.
Glöm inte att du har ett liv som ska levas.
Jämställdhet eller inte
Frankrike är det första land i Europa som i dagarna förbjuder smala, anorektiska modeller. Hoppas Sverige följer deras exempel.
Om vi ser på behandlingen. I normala fall går sjukvården ut på att göra patienten frisk. Diagnos, behandling, frisk, uppföljning. Så är tanken även då det gäller ätstörningar. Men, ett stort MEN, vad är frisk?
För att klara av dom ekonomiska ramarna har man inom sjukvården bestämt att för patienter som lider av anorexia eller anorexia-bulemi är frisk = normalvikt.
Det innebär som jag ser det att man nöjer sig med att ta bort symptomen. Så länge man är underviktig så behandlar man även de underliggande symptomen med samtalsterapi i olika former, men när vikten är normal anses patienten vara frisk även om inte hjärnan är frisk.
Och råkar du ha normalvikt när du blir sjuk så får du ingen vård alls för då är du ju frisk!?
Vad är det för vård?
Vi kan jämföra med en svår sorg. Om en person har sorg behöver personen bearbeta känslorna för att komma igenom sorgen. Man kanske behöver terapi i form av samtal med en psykolog. Inte fan hjälper det att i stället ge personen antidepressiva tabletter. Det tar ju bara bort möjligheten att prata om och släppa ut känslorna.
Varför är det så? Det är ju mest unga tjejer, personer som inte bidrar så mycket till statskassan och därför har vi kanske inte råd att behandla deras sjukdomar. Är det så?
Hur kan vår sjukvård tycka att personer som är sjuka ska klara sig själv efter halva behandlingen? Om vi leker med tanken att det var en sjukdom som bara killar fick. Skulle det sett likadant ut då?
Lekstuga
Det börjar bli vår här i Skåne på allvar. Kanske därför jag är så lekfull. Men nu ska jag återgå till mitt vanliga trista arbete som jag ändå älskar. Tjolahopp.
Och tack för era fina kommentarer. Dom värmer mer än solen.
Att bemöta tankar
En person nära mig sa att man inte kan prata bort ångest. Jo det kan man nog, under vissa förutsättningar.
Ångest är ett sätt för hjärnan att tala om att det finns ett problem som behöver lösas. Ungefär som när det gör ont om man bränner sig.
Det går att använda ångest till något. Men då måste man våga prata, om inte med någon annan så med sig själv. Det går att bemöta dom negativa tankarna med andra tankar. Våga utmana tankar som du kanske tycker är självklara. Jag måste vara perfekt. Varför? Det är ju ingen annan. Jag kan inte göra detta. Kanske jag kan?
Låt det som är dåligt vändas till något bra. Låt ångesten leda dig på rätt väg. Du kan. Du får.
En kram.
Lördag
Idag har vi haft en solig dag, tvärt emot väderprognosen. Jag har suttit inne hela dagen. Dumt! Men nu ska jag iväg ut - fast det bara blir en vända till Statoil i Vellinge haha.
Utanför mitt fönster (glasdörr egentligen) är det en stor myggsvärm. Hjälp!
Men jag går andra hållet. Hoppas ni alla har en trevlig helg.
Skam
Hat och kärlek hör ihop brukar man säga. Varför är det så? Kanske för att man oftast hatar någon/något man har älskat. När man blir sviken är det lätt att hata. Det kan inte finnas hat om det inte funnits känslor.
Om man hatar sig själv är det ju också för att man tycker att man inte levt upp till att vara den person man tycker att man borde vara.
Men ibland hamnar hatet på fel saker tror jag. Många säger att som hatar sin egen kropp och sitt eget utseende. Jag tror det är fel.
Vad man hatar är egentligen att man inte kan acceptera sig själv som man är.
Hatet bidrar till att det också blir svårt att ändra färdvägen. När vi blir medvetna om något som vi gjort fel känner vi skam. Och det är känslan av skam som gör det svårt för många att komma tillbaka.
När det gäller ätstörningar tror jag skammen är väldigt betydelsefull. Hellre stannar man kvar ensam i avgrunden än att visa hela världen en värdelös person. För samtidigt som man förstår att ätstörning är en sjukdom, så har man själv valt sjukdomen. Man är skyldig till brottet. Och ska dömas.
Så frågan blir.
Leva med sjukdomen eller med skammen?
Det är enklare att lida fysiskt än psykiskt. Så är det bara.
Jag drömde i natt att vi skrev en bok. Vart annat kapitel var era berättelser från verkliga livet varvat med mina och era tankar om vägen tillbaka till ett friskare liv. Haha, den blev nog aldrig klar!
Tack till anorexiamamma för påpekandet: En viktig sak för dem som är sjuka i äs, att veta att någon stannar kvar och bryr sig, någon som inte sviker. Jag känner på mig att jag också skrivit om detta tidigare. Alla behöver en vän, eller en förälder, som inte sviker oavsett vad som händer, oavsett hur otrevlig man är.
Och vi hade trevligt igår. Jag är lättroad och det är alltid bra att vara!
Kram
Otroligt het
Repris tack
Hästen har nummer 3 och heter Beastar.
Helst vill man ju ha en repris på denna bild... The winner takes i all.
Edit: Det blev bara en femteplats! Men det kanske går bättre nästa gång...
Långsamt självmord?
Jag har inte tänkt på det innan men äs kan grundläggas i väldigt tidig ålder. Det är nog många som har uppfattat sig överviktiga redan dom första skolåren och kanske blivit mobbade för det också. Dom har aldrig känt sig nöjda med sitt utseende och har dålig självkänsla. Klart att dom barnen är en riskgrupp.
Jag ser nu lite sjukdomen som ett långsamt självmord. Bloggen är ett rop på hjälp. Ett sätt att berätta att man inte orkar med livet som vi andra ser det. Man vill kanske inte dö, men inte heller leva.
Den behandling som erbjuds idag innebär idag att det tar i genomsnitt 5-10 år att bli frisk. Som jag uppfattar den är målet att gå tillbaka till en "normalvikt" och det ska då innebära att man blir mer och mer mottaglig för terapi i form av samtal. I akuta fall måste man givetvis tillföra mat och näring. Men det känns som om behandlingen annars handlar för mycket om mat. Om att äta.
Jag vill prioritera efter vad jag tror är viktigast:
1) Respekt
2) Någon som förstår hur man känner sig
3) Någon som bryr sig om hur det går och hur man mår
4) Någon som hjälper en ur ensamheten
5) Någon som hjälper en ur utanförskapet
6) Kunskap om sjukdomarna
7) Kunskap om matvanor, matlagning
8) Mat, sällskap vid måltider
9) Samtalsterapi, uppföljning
Min tanke är att sjukdomen lättare kan botas om personen i första hand finner att den betyder något för någon, i andra hand börjar tänka att svält kanske inte är den enda utvägen och i tredje hand börjar hitta en vilja att bli frisk.
Man blir inte frisk om man inte vill bli frisk. Eller vad tycker du?
Kram
Om kritik
Sedan tycker jag personligen att man ska våga stå för kritik, men det innebär inte att synpunkter som skrivs utan avsändare är värdelösa. Tvärtom så vill jag hellre ha en anonym kommentar än ingen alls. Jag tror på att kritik kan hjälpa oss att bli bättre. Visst kan man bli sur när någon skriver något som man uppfattar som kritik och särskilt då om den som skriver det än anonym. Man kan reta sig på det, men man ska ju ändå ta kritiken på allvar. Någon har ju bevisligen skrivit den.
Jag tror jag får lite skylla mig själv att jag får kritik. Ibland när jag läser en blogg så klickar jag på någon ny blogg (följer en länk) och skriver kanske en kommentar där. Man kan inte räkna med att nya personer ska veta precis hur jag är, eller hur?
Så tänk på det. Även om avsändaren är anonym så förtjänar dom respekt. Tycker jag.
Kram
PS. Jag tycker det är sämre att få en kommentar som. Hej var med i min tävling...
Svar på en kommentar
Jag ska försöka svara på en kommentar:
Postat av: skeptisk
men du mats.
vad handlar detta om? Du är en 57:årig man som verkar närmast fixerad vid unga tjejer och deras ätstörningar. Varför?
Frågar du mig är det ganska läskigt. Får du en kick av makten du får genom att leka amatörpsykolog lr?
Känsliga, unga, nedbrutna flickor som du skriver uppmuntrande inlägg till och får dem att bli beroende av ditt stöd. Vad är det? Det är jättekonstigt!
Skulle förstå om du haft ätstörningar själv, att man vill hjälpa till då. Men det verkar inte som du haft det.
Ta dig en funderare.
2008-apr-08 @ 18:41
Jag tycker det är jobbigt med anonyma kommentarer, men förstår att den som skrivit detta egentligen menar väl. Därför vill jag svara.
Varför?
Jag kanske verkar fixerad, men tror snarare att jag är intresserad och engagerad. Jag sitter vid datorn och jobbar större delen av mina dagar och på ett sätt är bloggen därför en avkoppling för mig.
Om jag får en kick av makten som amatörpsykolog?
Ibland kanske en kick, men inte av makten. Snarare av att jag märker att jag kan göra en skillnad. Vet inte om det är samma sak som makt - men om det är makt så använder jag inte den makten till något.
Några blir beroende av mitt stöd?
Kanske. Men det är väl i så fall för att dom inte har någon annan som försöker eller vill förstå. Dessutom vill jag protestera mot att mina inlägg är uppmuntrande. Jag respekterar vad som skrivs men jag säger vad jag tycker - inte alltid vad dom vill höra. Jag tror att ett "beroende" av en vän (även om det är en 57-årig gubbe) trots allt kan vara bättre än tabletter, droger, rakblad och svält.
Jag har inte haft ätstörningar, nej.
Detta argument har jag ingen förståelse för. Varför skulle man behöva ha haft det?
Funderingen
Jag har givetvis funderat på detta många gånger. Jag har egentligen för lite tid för detta, men jag kan lova skeptisk att jag mår bättre, fast jag blivit beroende av min fixering...
Sen är det ju inte bara såna "nedbrutna" flickor som läser min blogg och som jag kommenterar.
men du skeptisk,
nästa gång kan du väl berätta vem du är. Eller så har jag ju både msn och mail.
Leva nu
Kanske för att det är så lätt? Det är ju bara att blunda och drömma. Eller så behöver vi inte ens blunda. Vi bara drömmer oss iväg helt enkelt.
Men alla kan inte det. Vissa fastnar i vad som redan har hänt. Att man skulle gjort på ett annat sätt. Misstag och misslyckanden. Paralyseras.
Tänk så mycket enklare det är att bara leva nu.
Okej?
Fick en kommentar: Det enda som är säkert i livet är att vi väntar på döden.
Jag håller inte med: Det är lika säkert att så länge vi lever lär vi oss nya saker, nya platser, nya erfarenheter.
Och dom behöver man dessutom inte gå och vänta på...
Bättre väder
Om man bor på landet ska det vara bättre väder.
Den vackra ankungen
Det var en gång.... och den fula ankungen såg att hela världen var vacker. Att alla runt omkring henne var vackra och levde ett vackert liv. Men ingen brydde sig om den fula ankungen. Hon tittade ned i vattnet och fick se sin spegelbild och såg att hon var stor och klumpig och .. ful.
Och så fortsätter det .... till slut hittade den fula ankungen sin familj med svanar och allt blev bra.
Inte nånstans i sagan står det att den fula ankungen började banta för att bli som dom andra.
Tack FightForNothing för inspirationen.
Vi måste förändra samhället och lära våra barn att man inte måste vara lycklig, rik och vacker för att livet ska vara värt att leva. Eller...
Man är inte äldre än man känner sig
Solen skiner. Sommartiden gör att det är ljust längre. Det är bra.
Jag tog med Anna till stan (Malmö) och vi gick och strosade lite och shoppade lite, det blev 6 CD (4 av dom var såna där rea till 19 kronor styck hihi) och sedan köpte Anna en töntig leksak på Åhléns bara för att vi var allmänt tramsiga båda två. Jag vet inte varför men ibland känner man sig som en tonåring fast man är gubbe! Men det är roligt och varför ska man inte ha roligt!?
Sedan åt vi god mat på en indisk med uteservering (med uppvärmning) på Lilla torg och visst är det härligt att våren är här för att stanna.
Aprilskämt
Igår hörde jag att Posten i Sverige skulle slås ihop med den danska posten. Hahaha.
Men så var det sant.
Fattar ni inte att vi måste hålla på traditionerna... sånt får bara inte vara sant den 1 april.
